Bionic Commando: Rearmed var det sista spelet som kom från utvecklarna Grin där alla var överens om spelets kvalitéer. Till uppföljaren är det Fatshark som har fått ta hand om utvecklingen och med tanke på hur bra deras egna spel Lead and Gold är vet vi att kompetensen finns, men garanterar det ett bra spel?

Nathan Spencer är tillbaka och den här gången har han ett helt team med sig som dessvärre i sann retroanda sprids för vinden nästintill direkt när spelet börjar. Handlingen är varken speciellt avancerad eller spännande men den har tillräckligt med charm och klyftiga skämt för att man inte ska försöka trycka bort de korta dialoger som finns. Bionic Commando: Rearmed 2 har två spellägen där det första är huvudäventyret och det andra är ”challenge room” vilket precis som i föregångaren är en serie mindre banor där det enda mål som finns är att komma till slutet på kortast tid. Här finns det en stor möjlighet att skryta om sina flinka fingrar då allt annat än perfektion kommer leda till att någon annan har en bättre tid än dig, och perfektion når du inte i första taget.

De flesta av oss som inte är ”highscore junkies” kommer däremot fokusera på det normala äventyret och här är det ett par saker som har förändrats sen senast. Den mest uppenbara och omtalade förändringen är möjligheten att hoppa. Fatshark har trots detta inte byggt banorna kring hoppandet utan sett till att alla vi retroälskande gamers kan spela på klassiskt vis och bara ta oss runt med hjälp Spencers mekaniska arm. Det finns även en achievement som går ut på att klara alla banor utan att hoppa en enda gång vilket är bra mycket lättare sagt än gjort. Kontrollen känns igen från föregångaren men har några små justeringar som faktiskt har förbättrat den redan tighta styrningen. En ganska stor förändring är att man nu skjuter ut sin gripklo diagonalt även när man springer vilket förenklar en hel del när man försöker röra sig framåt så snabbt som möjligt.

Det enda som jag tyckte var småknepigt att utföra var att vända mig om när jag hängde i taket. Manövern i sig är inte svår, men råkar man trycka på styrkorset lite för länge kommer Spencer genast börja svinga precis som han ska göra. Vad det innebär i slutändan är att så länge som man inte stressar upp sig kommer kontrollen vara din bästa vän men om du stressar kommer du göra misstag, vilket kan med lite otur leda till döden. För den ovane spelaren kan denna precision med gripklon vara något av ett hinder när man i de flesta av dagens spel alltid har någon form av ”auto aim” med änterhakar och liknande verktyg, men klarar du inte av att träffa mindre plattformar med Spencers mekaniska arm kommer senare banor att bli väldigt frustrerande. Har du däremot lärt dig hantera dina biotiska krafter finns det ingenting som är omöjligt och det som var omöjligt innan blir plötsligt en ren reflex att utföra.

Trots att det är lockande att svinga sig igenom banorna i rekordfart kan det vara en god idé att stanna upp till och från och njuta lite av miljöerna. Allting har blivit mycket grönare gentemot föregångaren samtidigt som det behåller sin serieaktiga stil. Bakgrunderna är detaljerade och vackra vilket även kan sägas om banorna i sig som trots alla detaljer fortfarande är tydliga. När jag kom till de grönaste djungelbanorna var jag lite orolig för att jag inte skulle se skillnad på objekt som gick att greppa och sådant som bara var en del av bakgrunden, men det hände aldrig och jag hittade inget tillfälle där det fanns en risk för ett sådant misstag heller. Nästan alla karaktärerna håller en lika hög nivå på den grafiska fronten. De karaktärer som är relaterade till berättelsen är snygga och porträtten som används i dialoger är mindre mästerverk. Det är bara de simplaste fienderna som jag är lite missnöjd med då de vanliga kanonmatsfienderna är vanliga människor i helgula uniformer och de simplaste robotarna är inte så mycket mer än cylindrar på larvfötter. Jag skulle inte gå så långt och påstå att designen på dessa är dålig, men när det är dessa fiender som befolkar större delen av nivåerna hade jag hoppats på lite mer uppfinningsrikedom.

Det kommer vara många av dessa fiender som faller för spelarens aggressiva framfart och till sin hjälp kommer Spencer att hitta ett flertal vapen och hjälpmedel som t.ex. granatkastare, raketgevär och diverse armuppgraderingar. Precis som i föregående spel krävs vissa vapen och uppgraderingar för att man ska kunna nå specifika områden på banorna men en välkommen förändring till receptet är att det aldrig krävs någon form av ”backtracking” för att ta sig vidare i Bionic Commando: Rearmed 2. En del vapen och uppgraderingar kan förvisso bara nås om man spelar om äldre banor efter att ha hittat nya verktyg men det är aldrig något krav. På en del banor finns det även kryppskyttsplattformar utsatta där man precis som väntat kan sitta i lugn och ro för att eliminera en del av motståndet på säkert avstånd. Vid väl valda tillfällen får spelaren även möjligheten att skjuta på allt som rör sig från en helikopter i vad som närmast kan beskrivas som ”rail shooter”-sekvenser. Dessa ögonblick är få men de är ett  välkommet inslag som ger lite mer variation till plattformandet. Mer av helikopteråkandet är dock inget jag önskar då de kan bli lite tråkiga mot slutet.

En sak Bionic Commando: Rearmed gjorde väldigt bra var bossfighterna och Fatshark tänker minsann inte vara sämre på den punkten med uppföljaren. Den största bristen med bossarna är att man önskar att det fanns fler. De är roligt designade, lagom kluriga att besegra och bara ett fåtal bossar återanvänds under spelets gång. Är bossarna bättre än sist? En ren smaksak, men det kommer ta ett bra tag innan jag har glömt bort den fåordiga men charmiga G.O.R.I.L.L.A.

Något jag inte är fullt lika förtjust i är musiken. Missförstå mig inte nu för musiken är bra och ljudeffekterna likaså, men jag kan inte släppa att Bionic Commando: Rearmed i överlag hade bättre musik. Det var främst musikpartierna med lugnare tempo som kändes lite väl enkla då de ofta bara var en av de normala låtarna med sänkt tempo. I sin helhet är däremot Bionic Commando: Rearmed 2 en suverän uppföljare som som tweakar och förbättrar sig på nästan alla punkter gentemot sin föregångare. Att man dessutom kan ta sig igenom hela äventyret med en vän gör Fatsharks senaste verk väldigt köpvärt.

 

Bionic Commando Rearmed 2

8

Grafik

8/10

Ljud

7/10

Spelbarhet

8/10

Hållbarhet

8/10

Plus

  • Grym musik
  • Nya bossar

Minus

  • Tar en stund att bli vän med styrningen