För några dagar sen var jag inne på Media Markt där jag bor. Medan jag gick mellan gångarna av spel och filmer såg jag någonting jag inte sett på ett bra tag. Vid en av demostationerna stod två barn med var sin PS3-kontroll i händerna och skrattade högt åt vad de spelade.  När jag passerade bakom dem insåg jag att vad de två barnen spelade var LittleBigPlanet 2, och jag kunde inte hjälpa att le när jag tittade på hur de två sackboy-figurerna sprang runt på skärmen. För vad LittleBigPlanet var mer än någonting annat var en upplevelse som skulle delas med vänner, oavsett om det var i samarbetsläget eller med hembyggda banor.

På ytan är allt bekant. Att kontrollera din sackthing (namnet har ändrats i spelet för att vara mer könsneutralt, men i all ärlighet är den sackboy som gäller för den här recensentens del. Ledsen tjejer.) känns fortfarande avslappat om något lite tightare än i föregångaren, vilket är till spelets fördel. Efter att ha sprungit mig igenom spelets första förbyggda banor inser jag snabbt att någonting har förändrats. För även om det är samma grund som den i det första LittleBigPlanet så har Media Molecule uppenbarligen lärt sig mer om sin egen värld både av sig själva och av de över tre miljoner banorna som spelarna själva byggde till det.

lbptwotextscrnone

Rent visuellt ser LittleBigPlanet 2 nästan identiskt ut med sin föregångare, Sackboy är lika oemotståndlig här som för två år sen och världen som han färdas igenom är allt mer komplex. Miljöerna är mer varierade och med alla verktyg och motiv från förra spelet närvarande tillsammans med allt nytt material gjort för detta spel. Med alla nya spelsätt kommer självklart nya designmöjligheter och med tanke på att LittleBigPlanet här tillåter betydligt mer spelmässig variation får man under speltimmarna även se hur dessa förändrar spelets visuella estetik. Innan spelets färdiga handlingsläge är klart får man göra allt från att köra klassiska top-down shooters, till att leda sackboy-robotar likt lemmings och tävla i diverse race. Spelsätten varierar stort och även om det alltid är plattformandet (och skapandet av dessa delar) som känns mest klockrena och genomtänkta är det alltid kul med variation.

Precis som i det föregående spelet är banorna utformade efter olika motiv där till exempel en serie är uppbyggda av enbart saker som härstammar från en arketypisk brittisk tebjudning. Detta leder till att man får klättra på tårtor, skjuta bakelser och slunga sylt för att bestiga banorna. Media Molecule har uppenbarligen tagit den bisarra bandesignen från föregångaren och gjort det ännu mer bisarrt. Som sagt syns det att Media Molecule inte bara utökat sitt sortiment av texturer och objekt, utan även lärt sig av vad de själva och andra skapat med de redskapen som las fram i och med det första spelet, och har här gjort allt vad de kan för att motivera spelaren att återigen utnyttja de nya redskapen till att skapa magi.

LittleBigPlanet gav oss en nästintill otänkbar utmaning: skapa ditt eget spel. Detta är uppvridet till betydligt högre höjder i och med tvåans högre ambitionsnivå. Förut var begränsningen satt vid att skapa banor som i plattformssyfte skulle anses fulländade. Nu när man kan skapa allt från pusselbanor till kapplöpningsarenor och bollsportsarenor, till klassiska Galaga-aktiga skjutarspel blir utmaningen om den ultimata banan ännu hårdare. För även om det som erbjuds från början är imponerande och betydligt maffigare än vad som erbjöds i föregångaren så lever fortfarande serien sitt största liv på potentialen om vad som komma skall. För skapandet och delandet är A och O på den lillstora planeten.

lbptwotextscrntwo

Ett av problemen med det första spelet var att även om man faktiskt kunde skapa de mest komplexa undren på den här sidan Minecraft så var det väldigt svårt att komma på hur exakt man skulle gå till väga för att skapa något som ens närmade sig vad spelet visade en när man tog sig igenom kampanjen. Dock har Media Molecule gjort det simplare denna gång och hela 52 hjälpgenomgångar finns till spelarens förfogande. Dessa täcker allt som kan behövas för att spelaren ska kunna bygga någorlunda komplexa miljöer och spelsituationer. Dock faller allt eventuellt tillbaka på (precis som i det första spelets fall) spelarens hängivenhet och fantasi. Vid skrivande stund finns hundratals objekt, klistermärken och dräkter att utnyttja och även ens Playstation Eye-kamera kan utnyttjas till att skapa texturer och bakgrunder utöver de redan tillgängliga. Det finns helt enkelt tonvis med saker att göra för den som vill skapa den perfekta banan, då allt från vyer på bakgrunden till kontrollerna till farkoster du byggt måste läggas in.

Den enda negativa aspekten med LittleBigPlanet 2 är kontrollen. För även om Sackboy här är snäppet lättare att kontrollera än i föregångaren är det fortfarande uppenbart att det lilla tygstycket inte är den rödmössade rörmokaren Mario. Den lätta gravitationen här börjar snudda på gränsen till perfekt för plattformselementen men den är exakt densamma i de resterande delmomenten som erbjuds (det kan mycket väl vara någonting som kan undvikas i användarskapade nivåer, men i de färdiggjorda är detta ett problem) och när man ska kontrollera en bångstyrig mus eller skjuta ner ansiktena på de galna britterna som givit oss denna skapelse känns kontrollen betydligt för slapp för att kunna kännas som om man verkligen spelar ett spel av den genre som simuleras.

Som tur är ligger majoriteten av fokuset fortfarande på plattformsaspekterna och som jag redan nämnt är de bättre än någonsin. Sackboy har nu ett antal nya färdigheter som kommer i form av olika uppgraderingar som tilldelas på banorna. Bland annat finns nu en fult fungerande änterhake, en kastarm och en hjälm som skjuter projektiler. Framförallt änterhaken är till nytta när man vill göra banorna lite mer intressanta, och trots att jag fortfarande anser att kontrollen och framförallt hoppmekaniken är aningen för lös så är det tydligt att LittleBigPlanet 2 har en stark fysikmotor under huven.

lbptwotextscrnthree

Handlingen i LittleBigPlanet 2 är i princip icke-existerande. Den onda Negativatron hotar att förinta hela planeten och din säckpojke och ett gäng tokiga biroller ledda av papphögen Larry Da Vinci (som har old school 3-D-brillor på sig) måste stoppa honom innan det försent. Dock är det en smärre uppgradering från vad som erbjöds i det förra spelet rent handlingsmässigt, men ett snäpp upp från ingenting är fortfarande ingenting att skryta med.

Del två är allt man borde ha förväntat sig av en uppföljare. Där originalet fokuserade på att tillåta dig skapa de plattformsvärldarna du ville se, tar LittleBigPlanet 2 dig steget längre. Målet är inte längre att enbart skapa en imponerande bana fylld med galenskap, utan även fylla den med substans. Fantasin hos skaparen är här det enda som stoppar och den som är villig att lära sig alla spelets knep och detaljer väntar en upplevelse som mycket väl kan leda till enorma mästerverk. Ja, LittleBigPlanet 2 är ett plattformsspel tekniskt sett, men med spelaren bakom sig kan sackboy lösa pussel, flyga flygplan, spela basket och göra mycket mer. Faktumet är att det ibland blir nästintill skrämmande att tänka sig. Dock ska man inte förvänta sig att skapa spelhistoria på enbart några minuter, det tar tid och tålamod att lära sig hur man ska göra allt perfekt och många (jag själv inräknad) kommer aldrig bli småstora konstnärer, men de som är utvalda kommer få den respekt de förtjänar från oss andra.

Förutom dess spelmässiga nyheter samt förbättrade grund finns mysig och vacker grafisk presentation ihop med mysiga musikaliska inslag och bra röstskådespel från de få karaktärerna som finns. Stephen Fry är fortfarande så lysande i sin roll som berättare att man nästan lyckas ignorera hans otroligt tama humor. Förhoppningsvis kan vi förvänta oss ännu fler förbättringar i nästa del i serien, men tills dess har vi ett spel som aldrig behöver ta slut och det är en stor bravad. Så alla Playstation 3-ägare får nog ta fram sina änterhakar och sagoböcker, för den lilla planeten blir bara större!

LittleBigPlanet 2

9

Grafik

9/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

8/10

Hållbarhet

9/10

Plus

  • Mysigt
  • Charmig humor
  • Varierande Gameplay

Minus

  • Kontrollen
  • Grafiskt samma som sin föregångare