Suikoden 1 kom till Playstation 1 1995. Spelets omslag i USA skrämde nog bort en hel del spelare. Det var då inte i det vackraste laget, faktum är att jag rankar det till ett av världens fulaste spelomslag i världen. Dock var det, och är än idag ett magiskt spel som jag tror många som spelat det instämmer med att det var långt före sin tid i både gameplay och musik. Vi hade tidigare sett spel som Final Fantasy ha mycket bra musik, men Suikoden spelade mycket på känslor med sin musik och det fanns inte en enda dålig låt på i första spelet. Det man snabbt märkte var dock att det grafiska inte var på topp med spelen 1995. Även om det inte var fult, så påminde det mer åt 16 bitar hållet än 32.

“Ett av dom absolut fulaste spel omslagen i världen”

Det första Suikoden introducerade dig som spelare som Teo McDohlby son, som du fick namnge själv, som en general till kejsaren Barbarosas arme. Med dig har du flera vänner som bor under samma tak, och just saker som vänskap och kärlek har alltid spelat en stor roll i Suikoden-serien, med uppoffringar, svåra val, svek mm. Suikoden gjorde även mer än bara satsa på känslor, det gav spelaren 108 karaktärer att bry sig om, ett slott att inta och sedan försvara under spelets gång i små strategimoment. Även om dom var minimala och inte så avancerade, så var dom likväl roliga och ett stort inslag för att komma vidare under spelets gång och för att ta mer mark i världen man befann sig i. Vi fick även ta del av dueller som för mig var episka.

Striderna var så kallade turbaserade och du fick attackera en omgång, sedan var det fiendernas tur. “Turnbased combat” passade in jättebra och har följt serien fram tills det senaste som var nummer fem. Flera karaktärer hade så kallade “runes” som hade olika magiska egenskaper. Några kunde göra så att du sprang på världskartan och var snabbare än vanligt, några gjorde dig starkare, gav dig mer pengar osv. Dessa egenskaper baserades på vem du hade med i ditt party och det fanns även “True Runes” som var kraftigare.

“En strid från Suikoden 1

Alla 108 karaktärer var sammankopplade av stjärnorna och varje person representerade en av dessa 108 stjärnor. Alla av dem ledda under Tenkai (天魁) stjärnan, som är den ledande stjärnan. Konami hade sagt att om man spelade igenom det första spelet perfekt och sparade sin sparfil kunde man importera denna till kommande spel Suikoden II och därmed få tillgång till “hemligt innehåll”. Det skulle ta tre år innan Suikoden II skulle dyka upp på Playstation 1…

Suikoden II anlände till Playstation 1 1998 och var allt sin föregångare var och mer därtill. För er som spelat igenom det första Suikoden fanns här kända ansikten från seriens första del och många man trodde man förlorat återsåg igen. Många karaktärer återvände till serien och var även i seriens andra del spelbara. Del två tog även kombinationssystemet i striderna till en högre nivå och man kunde redan från spelets första fight göra en kombination med hjälten och följeslagaren och vännen Jowy Atreides. I rollen som hjälte är du tillsammans med din adopterade syster Nanami ett härligt gäng, som snabbt inser att dom dragits in i något mycket större än de själva.

Som med det första spelet rör det sig även här om de 108 Stjärnorna av Ödet. Men som jag tidigare nämnde finns det alltså här en möjlighet att ladda in sin sparfil och därmed få tillgång till hjälten från det första spelet. Där Kejsaren Barbarosa var skurk, tar nu Prins Luca Blight plats och han är en rent vidrig karaktär. Smart, slug och elak rakt igenom. Om Barbarosa var en vanlig bad guy är Luca Blight psykopaten som har mer gemensamt med Kefka från Final Fantasy VI.

“Kombinations attack eller så kallad “Buddy Attack” från Suikoden II”

Med i del två fanns duellerna kvar och spelade minst lika stor roll som de gjorde i första spelet. Krigsdelarna, som var uttänkta som strategimoment, var nu mer avancerade och dog en karaktär där fanns chansen att han/hon inte kom tillbaka igen. Suikoden II spelade även på känslor och en och annan tår föll under äventyrets gång. Grafiken i del två var även mycket bättre, men även här var det tydligt att Konami inte lagt all krut på just det grafiska utan musiken och känslorna samt berättandet var det som tog mest plats. Karaktärerna som fanns med i spelet kändes intressanta och det fanns små sidouppdrag man kunde utföra och därmed få en djupare inblick i deras liv och backgrunder. Även hjälten i spelet kändes mer allvarlig och ansvarstagande och hade lite mer att säga än i det första spelet. Spelet var dessutom längre i speltimmar än sin föregångare och hade mer djup.

Nästa del i serien lät sig väl väntas på och det skulle dröja fyra år innan Suikoden III ville komma ut och in i våra hjärtan.. Men gjorde del tre verkligen det? 2002 var året då en av mina favoritserier kom med del tre i sin saga. Playstation 1 var då ganska passé då storebrodern Playstation 2 hade kommit sedan två år tillbaka och hade nu gått från CD skivor till DVD. Detta gjorde så att spelutvecklarna kunde klämma in mer innehåll, bättre grafik och mer speltimmar.


“Suikoden III Intro”

Introt på spelet tog mig med storm och än idag är det en av dom vackrast skrivna melodierna till ett spel som någonsin gjort. Dock skulle jag komma att bli ganska besviken på spelets tredje del. Även om det var Suikoden var mycket ändrat och detta mer åt det sämre enligt mig. Nu hade du tre protagonister som du styrde under spelets gång och vid ett tillfälle får du välja vilken av dessa tre som kommer att ha en större roll resten av spelets gång. Detta känns ganska för jävligt rent ut sagt… Tänk dig att du suttit och spelat, levlat upp dina karaktärer för att sedan få välja en av dom du tycker bäst om?! Crazy, I tell you! Crazy!

Dessutom var inte karaktärerna lika älskvärda i del tre som de var i de tidigare spelen vilket medförde att jag aldrig fastnade lika hårt. Dock är Suikoden III ett välgjort spel som absolut bör spelas igenom och INTE bör missas. Grafiken spelade plötsligt mer roll än känslan och här tappade tyvärr serien ganska mycket av det underbara den var känd för, men trots sina brister var det den sista delen i serien som faktiskt var magisk.

Två år senare, 2004, kom del fyra i serien. Suikoden IV var det första spelet i serien som innehöll röster till karaktärerna. Med helt okej rödskådespeleri gav del fyra en relativt njutbar upplevelse. Dock kretsade hela spelet kring vatten, vatten vatten… Och mer vatten. Det var som att man tänkt: I den här delen skiter vi i världen och låter spelaren åka runt på ett skepp, vara pirat m.m. Detta kan tas som liknelse från Zelda the Wind Waker, dock lyckades man där, det gjorde man inte här.

Det finns egentligen inte så mycket att säga om del fyra i delen. Nytt här var en mer öppen värld fast med instängda ramar. Det blir lite så att man öppnar upp en värld för spelarna men sen tar man transparent glas runtomkring och säger “NEJ, HÄR! Så tar det stopp!”. Karaktärerna kändes ganska larviga och livslösa på något obeskrivligt sätt. Dock har jag spelat igenom detta spel och är man en Suikoden-fan eller på jakt efter ett bra RPG till Playstation 2 ska man nog ta sig en närmare titt på del 4.

Nu har vi kommit till det som är slutet, än så länge, för Suikoden-serien och den sista riktiga delen i serien har varit del fem (Suikoden V) som kom 2006 till Playstation 2. Det skulle bli det näst sista Suikoden spelet till Playstation 2. I del fem kunde man vara sex stycken i en strid samtidigt och spelets överraskningar i storyn var inte lika lätta att lista ut. Man blev helt enkelt tagen av storyn och paff utav handlingen som denna gång handlade om ett kungadöme där man spelade en prins. Sukioden V hade många intressanta karaktärer och en mysig slags cell shade grafik. Musiken var också av det bättre slaget. Som alltid i serien var det 108 stjärnor (karaktärer) du kunde rekrytera och fler av dom var intressanta nog att få min uppmärksamhet. Jag satt som klistrad dom första 12 timmarna av äventyret. Men sen hände något och jag liksom orkade inte hitta alla de där 108 karaktärerna. Dessutom är Suikoden känd för att är man för sent ute med vissa karaktärer får du dom inte, så sparfilerna var många och frustrationen ganska hög. Men hur man än väljer att se på serien har den sina guldkorn men även sina kolbitar. Bästa två delarna är enligt mig II och I i serien och dom upptar för evigt en plats i mitt hjärta, bredvid Final Fantasy, Xenogears, Chrono Trigger m.fl.

Sist men inte minst har vi två sista spel i serien som varit lite av en spinoffs. Suikoden Tactics kom till Playstation 2 2005 och var ett rutbaserat RPG spel. Lite som Final Fantasy Tactics, Ogre Tacics och gamla Front Mission spelen. Det var underhållande men på något sätt segspelat och inte alls lika involverande för dig som spelare i storyn som dom äldre delarna i serien eller då kommande del V. Suikoden Tactics som namnet antyder var ett taktiskt RPG som hade Suikodens story inbakad, detta fungerade okej men var som sagt ganska segspelat och enligt mig själlöst.

Nu på senare tid, eller iaf senaste installationen i serien, finner vi Suikoden Tierkreis som släpptes till Nintendo DS under 2008. Ett spel jag inte ens vill skriva om och det inte för att det är ett dåligt spel utan för jag tycker Suikoden ska vara och spelas på konsol och inte bärbart. Storheten försvinner helt och karaktärerna på DS versionen kändes bara larviga. Nej, Konami ge mig Suikoden VI till Playstation 3 och Xbox 360 innan 2012 så blir denna gamer glad!

För er som gillar anime kan jag tipsa om Suikodens-animen som gjort och går under namnet: Suikoden Gaiden. Dock suger den hårt enligt mig och jag skulle inte titta på den igen om jag så fick betalt. Det jag vill få sagt slutligen till dig som läser är: En serie kan ha sina uppgångar och nedgångar, vara bra på ett sätt och dåligt på ett annat, men det är alltid DU som spelare som får bedöma och ha din egen synpunkt och favorit. Somliga älskar Halo, somliga älskar Fifa osv. Smaken är väldigt personlig och det är en av många saker jag älskar med Gaming!

/Studio23