Som jag klargjorde i min recension av Lego Harry Potter: Years 1-4 så är det få saker jag älskar mer än den blixtpannade hjälten och världen han bebor. Jag har läst om varje bok i serien minst fyra gånger och favoriterna i serien minst åtta. Jag har sedan länge bestämt mig för att aldrig se filmerna och blundar som om mitt liv står på spel så fort trailers för någon av filmerna visas på TV eller i biosalongen. Min kärlek till J.K. Rowlings böcker är så stark at jag inte vill att min bild av den ska förstöras av att verkliga människor kliver in i den. Dock har jag faktiskt spelat de flesta spelen som släppts till filmerna och haft uppskattat dem för vad de är. Trots att de senaste två spelen har varit otroligt lätta och enformiga så har den fria miljön i form av Hogwarts gjort att jag kunnat roa mig i fler timmar än jag egentligen borde.

Jag undrade faktiskt redan för tre år sen när jag satt i min säng och läste igenom boken för första gången hur detta skulle fungera som spel. De första sex böckerna har en distinkt formel. De utspelar sig under ett läsår på Hogwarts och utvecklar relationerna mellan Harry och hans vänner samtidigt som Voldemorts planer rör sig fram mot vad som lovas bli en episk slutstrid. Men i slutet av den sjätte boken klargörs det att den sista delen i sagan lämnar Hogwarts trygghet bakom sig för att istället spegla Harrys jakt på de kvarstående Horkruxerna som Voldemort gömt runtom i världen. Jakten har aldrig varit mer allvarlig och livshotande och skolan som skyddat Harry, Ron och Hermione från de onda krafter som slingrat sig igenom den magiska världen likt de ormar Voldemort själv prisar, är ett minne blott.

Jag var minst sagt orolig efter att ha läst klart boken. Jag kunde se hur det skulle fungera framför mig och hur oerhört fantastiskt spelet skulle kunna bli i rätt händer. Dock skakades jag ur min dagdröm då EA visade upp spelet och avslöjade att vad som väntade oss var ett Gears of War-spel med trollstavar och trollkarlsmantlar istället för gevär och steroidmuskler. Jag kände förväntningarna bytas mot skräck och oro under trailerns sekunder. Nu sitter jag dock här med den färdiga produkten och är nästintill mållös. För frågan är: hur ska man uttrycka något som kan liknas med misshandel?

Det lyser varningstecken redan från första början. Grafiken är precis densamma som i de två tidigare spelen i serien och är detaljlös och enormt träig. Miljöerna känns urvattnade och färgschemat är nästintill enbart bestående av toner av grått,blått, brunt och en eller annan bana med grön flora. Även om världen i och med denna del i sagan om Harry ska vara betydligt mörkare så är det en enorm besvikelse att se denna ”magiska” värld ta sin artistiska miljö från samma spel som dess spelmekanik är tagen från. Karaktärsmodellerna är den enda riktigt ljusa punkten då karaktärerna faktiskt efterliknar sina verkliga motsvarigheter relativt väl och framförallt den digitala Hermione slår mig som lik Emma Watson (vilket är ironiskt med tanke på att hon inte förser karaktären med sin röst). Dialogen är enormt enkel och levereras med stela och opersonliga insatser från hela ensemblen, även de som spelar karaktärerna i fysisk form. Replikerna känns i princip alltid som dåliga ursäkter för att ta ”handlingen” framåt och detta fungerar ungefär lika effektivt som att försöka bygga ett hus i Amazonas av Mariekex.

Det som vid denna punkt måste ställas är självfallet: om spelet levererar licensens fysiska aspekter så pass dåligt, hur fungerar det tekniska upplägget? Svaret är kort och gott: det gör det inte. Efter cirka tio minuter med kontrollen i hand har min oro bytts ut av någonting mycket värre; skratt. Jag känner hur smilgroparna formas på mina kinder och hur små frustande skratt flyr från mina läppar. Det är en av de första spelmässiga upplevelserna som kan klassas som ”so bad it’s good”. De första två banorna är fyllda av småskratt och huvudskakningar och frågor om hur allt kunde gå så fel?

Jag ränner fram i färglösa, intetsägande miljöer och skjuter iväg trollformler med sån hastighet att jag snabbt får ont i mitt avtryckarfinger. Under spelets gång går man upp i grad och låser ologiskt nog upp nya trollformler utan någon som helst anledning. Dessa trollformler är menade att representera de olika typer av vapen man vanligtvis associerar med denna genre och förutom i ett eller två fall lyckas detta inte framstå som mer än en idiotisk ursäkt att försöka påstå att spelet är mindre enformigt och de fåtal fall då attackerna skiljer sig från mängden är när det finns användningsområden utanför strid. I strid framkommer i princip varenda trollformel man låser upp som en segare och otympligare version än den föregående. Det enda positiva som kan sägas om trollformlerna är att de har färgglada effekter när de används men utöver det är det i princip bara dåliga saker som kan sägas.

Förutom katastrofalt usla strider försöker även Harry Potter and the Deathly Hallows variera genom att slänga in banor där man med hjälp av Harrys osynlighetsmantel måste smyga sig förbi dödsätare för att nå sitt mål. Om ett spel inte lyckas med att göra tillfredsställande actionsekvenser blir en ganska uppenbar fråga hur det då behandlar smygande? Svaret är igen ett helt genomtydligt ”inte alls” då smygelementen i Deathly Hallows mycket väl kan ha de sämsta stealth-uppdragen jag någonsin upplevt. Harry är bångstyrig nog att kontrollera när han rör sig omkring normalt, men av någon anledning tyckte Bright Light Studios att man lätt kunde förvärra situationen ännu mer genom att se till att varje gång Harry utnyttjar sin mantel tvinga spelaren till att se allt i förstapersons-perspektiv (även om spelet enbart i ett annat tillfälle utnyttjar detta perspektiv). Dessutom ansåg någon att det skulle vara på tok för enkelt att styra klumpeduns-Potter genom banorna fyllda med stendumma lyktstolpar som ska föreställa NPCs och bestämde sig för att lägga in en helt bestialiskt ond mätare som ser till att likt stamina-mätaren från Elder Scrolls III tvingar en att stanna upp efter var femtonde steg för att ge mätaren en chans att fylla upp igen.

Efter cirka tre timmar når jag en punkt i handlingen då jag börjar se ljuset vid tunnels slut och känner en svag lättnad i bröstet. Hur ska spelet kunna dra ut på vad som enligt wikipedia är mer än halvvägs igenom filmens handling? Min tortyr börjar närma sig slutskedet. Då händer det. Spelet stannar upp och ger mig en lista. Tre dumma uppdrag som inte passar in i handlingen och som verkar (och visar sig vara) ungefär lika roliga som att springa Stockholm-maraton barfota på krossat glas. Jag biter ihop och tar mig igenom dumt utfyllnadsuppdrag efter utfyllnadsuppdrag tills listan är komplett och jag fortsätter med vad som i alla fall rent handlingsmässigt har mer kontext. Sen händer det igen, och jag blir tvingad att ta mig igenom samma hemska uppdrag igen fast med andra fiender på olika platser.

När allt väl tar slut är lyckan enorm. Inte sedan jag i våras klarade Mass Effect 2 har jag varit så lyrisk över ett spel, dock av exakt motsatt anledning. Där Mass Effect 2 fick mig att känna enorm entusiasm till vad som komma skall och stolthet över mina val och allt jag åstadkommit, fick Harry Potter mig enbart att känna lycka över att jag överlevt och att jag hittat något jag aldrig trodde jag skulle hitta: ett spel i år som faktiskt slår Iron Man 2.

Jag vet att jag sa att Harry Potter and the Deathly Hallows är ett spel som kan påstås vara ”so-bad-it’s-good”, men den ytliga känslan varar i högst en halvtimme och byts sen ut mot illamående och hat. Det är spelmässigt horribelt, visuellt uselt och är till och med så pass illa att jag som ren Harry Potter-nörd vid flera tillfällen skrek mot skärmen i ren ilska över saker som inte stämmer från reglerna som J.K. Rowling’s böcker har etablerat om trollkarlsvärlden. Jag kan i alla fall finna lättja i att jag nu har tid att förbereda mig, vila och äta gott. För som en gamer-version av John McClane vet jag att det bara är en tidsfråga innan det är dags igen… För detta är ju trots allt, bara del ett!

 

Harry Potter and the Deathly Hallows - Part 1

2

Grafik

2/10

Ljud

3/10

Spelbarhet

2/10

Hållbarhet

2/10