Alla har nog på ett eller annat sätt varit med om det. Det kan vara allt ifrån en förälder som blir arg och otålig när det är middags dags, ett bråk med syskonet eller flick-/pojkvännen. Jag pratar om hur spel påverkar oss som personer och människorna runt omkring oss.

Det finns givetvis även ljus i mörkret. De gånger du faktiskt fått din partner intresserad av spel, de gånger mamma eller pappa velat prova eller varför inte fått polaren intresserad av något han/hon tyckte var skit innan?

Dödsskjutningar i skolor världen runt tänker jag inte gå in på, det har vi fått nog av genom tv och annan media. Istället tänker jag fokusera mer på de ”normala” normerna av spelande.

Min föra artikel handlade om minnen och jag tänkte dra upp ännu ett sådant men i tanke till relationer. Jag ägde ett Nintendo 64 och spelade Zelda Ocarina of Time. Det var höst och jag hade stängt in mig på mitt rum. Vid den tiden hade jag en flickvän som hette Sara och hon var totalt  ointresserad av Tv-spel och allt det innebar. Efter mycket tjatande på mig så gick jag med på att ses hemma hos mig (Kunde ju inte lämna Temple of time.).

Jag bestämde mig för att spara och stänga av innan Sara kom hem till mig. Mycket riktigt stängde jag av och hoppade in i duschen. Det enda jag hörde i mitt huvud var musiken från Zelda (Närmare bestämt Hyrule field- låten), jag kunde inte släppa taget. Sara kom och vi satte oss på min säng och började titta på tv. Efter cirka femton minuter började jag känna mig extremt sugen på att spela och när hon sa ”jag ska bara på toa” passade jag på. När hon kom tillbaka hade jag nästan glömt att hon var hemma hos mig, hon sa ”ok men bara en stund” och satt sig bakom mig och höll armarna runt mig. Efter en timme började hon ju givetvis tröttna och började klättra på mig och pussade och ville ha uppmärksamhet. Vad jag gjorde nu är något jag har skämts över resten av mitt liv. Jag tittar på henne och säger: men nej jag spelar Zelda nu!

Att hon blev arg och gick hem var inte konstigt. Här finner vi en väldigt negativt inverkan som spel faktiskt kan ha.

Hoppar vi till till Demian som var min bästa vän, så blir det en motpolaritet. Där var det ett stort gemensamt intresse (Även om han idag inte spelar ens hälften så mycket som han gjorde då). Vi upplevde allt från Special World i Super Mario World, klarade UN Squadron, och jag minns att hans pappa samlade ihop pengar till det hemliga flygplanet. Hemliga dimensionen i Starfox flög vi in i, och såklart Street Fighter 2. Jag och Demian hängde väldigt ofta och jag vågar nog påstå att vi aldrig hade tråkigt tillsammans.

Vi brukade också spela in när vi spelade på kassettband. Hittade detta för några månader sedan och skrattade gott åt oss.

Min mamma eller pappa har aldrig vart sådär jätteintresserade av mitt spelintresse, men mamma har alltid stöttat mig genom att visa lite intresse och faktiskt köpa spel till mig i mina yngre dagar. Hon är dock musiker till yrket och spelar piano sedan fyra års ålder. Att höra hennes spela Terras theme på piano ger mig gåshud och jag vet att jag (även om jag inte komponerat stycket) påverkat henne. Det var trots allt hon som köpte mitt Super Nintendo, världens bästa konsol! Super Nintendo ja..

Min pappa och jag hade ett ganska turbulent förhållande och bråkade mycket , men jag lyckades få honom att spela lite Mortal Kombat II och Super Mario Kart. Även om han button mashade och inte fattade, är det ändå guldstunder jag har bland minnena av stunderna med honom. Men även här fanns det negativet och jag glömmer aldrig .är jag köpte Secret of Mana och var van att spela mycket och länge hemma. Hos pappa var det: Nu är det dags att sluta spela! Och när jag sa: Jag ska bara spara! Var responsen att dra ut el kabeln ur vägen och: Så, nu är det sparat.

Detta minne genomsyrar mig än idag… Hur fan kunde han bara stänga av sådär? Klart man blir arg som barn och inte fattar. Och bråk blir det ofta i spel eller runt spel. Man vet ju själv det antal gånger ens mamma ropat: Nu ska vi äta! och man sitter med en boss eller dylikt. Det blir som att spelet tar över och då passar det liksom inte att gå och äta. Morsan har fått stått ut med mycket; fula ord, aggressioner och trasiga kontroller och lcd-skärmar.

Jag skaffade ett Nintendo Wii och var helt fascinerad av spelen som Super Mario Galaxy och Legend of Zelda: Twilight Princess. Men sen började jag inse att Nintendo skiter ganska mycket i sina fans och släpper spel lite som de vill och jag anser (ta i trä!) att äga en Nintendo- konsol är som att äga en konsol byggt av Blizzard. För du kommer få höra samme visa där med: When it’s done. Wii sports blev snabbt tråkigt och när det första som hände var att min mamma tog mig på Bowlingdelen började den här surheten infinna sig. När sedan Molle kom och satte Perfect game gav jag upp, jag menar… Perfect game!!!!? Kom igen! Alla strikes, det är något du aldrig kan slå du kan bara få ”Lika bra” Nej Wii fick åka.

Min kusin och hans bror brukade ofta bråka när dom var yngre och spelade, dog t ex Micke brukade Simon skratta elakt och Micke fick toksryck och bet honom i armen, och fysisk smärta minns jag att man även att man utsatte sig för ofta.

Jag bet mig ofta väldigt hårt i armen, handen eller knät när jag dog. Jag kunde även inte ta att spelet vann över mig och kunde sitta och spela om samma ställe på ett spel för att komma vidare i flera timmar. Självdestruktivitet helt enkelt och idag fattar jag inte hur man kunde bli sådär förbannad och dessutom skada sig själv eller skrika och gorma åt någon annan.

Att tjejer spelade på min tid som ung gamer fanns liksom inte. Mer eller mindre alla mina vänners syrror lekte med Barbie eller annat, men det betyder inte att dom inte existerade.

Vår syn på det motsatta könet och spel är fortfarande än idag helt Fucked up. Hör man att någon berätta ”Ja, min tjejkompis/flickvän” spelar får man nästan jämt höra; hahaha Tetris, the sims eller Wow?

Allvarligt; varför skulle inte tjejer kunna tycka om att slakta någon på Street Fighter? Kötta någon på Gears of war eller vara mer modig än dig själv i ett skräckspel som Silent Hill? Jag tror många sitter fast i ett tänkande som är gammalmodigt. Titta på E-Sport; där har det vart svårt men ändå har vi lyckats acceptera att tjejer är minst lika bra som killar. Och som många säger tänker tjejer fortare än killar och räknar ut respons och reaktionstider snabbare än killar.

Nyligen lades Fnatics tjejlag ned. Jag har pratat med flera av medlemmarna under och efter tiden de spelade Counter Strike, och jag vet att zAAz är en jävel på att panga och jag tror inte hon bryr sig om du är tjej eller kille. Hon spelade för hon tyckte det var kul och hade/har kärlek till spelet.

Men hur påverkar t ex E-Sport förhållanden? hur får man ett förhållande att funka när man måste, som vilken professionell idrottare som helst öva och träna mycket, samt åka runt i världen på turneringar mm.? Inte så konstigt att det tar på det privata livet och fritiden.

zAAz sa till rakaka när hon gick:

Jag har massa andra planer just nu som pågår i min hjärna. Kärlek är något på top1-listan, mitt sociala liv som jag ska ta tag i mer, jobb och massa annat jag missat i mitt liv

Sen har vi ju de här guldhistorierna som faktiskt kommer fram i spelvärlden. Det sägs otaliga gånger ofta hur osocialt det är att spela till exempel. Jag håller inte med, då jag vet att flera hittat evig vänskap i tex Battlefield 2 (Mig själv inräknad). Och även de som faktiskt har hittat riktig kärlek där de suttit och spelat om dagar och nätter, i tex World of Warcraft. Jag har kollegor som har gjort det,  ett par stycken till och med.

Det är oundvikligt att man inte bygger upp relationer av något slag med de man spelar med i mmorpgs, och WoW är ett väldigt socialt spel. Råkar man då ”umgås” väldigt mycket ingame så att säga,  fattar man självklart tycke för varandra. Som bara vänner eller som romantiska mål. Det har hänt att folk har gift sig med den de har raidat mycket med, både ingame och IRL.

Kommer ihåg ett par år sen då det var just ett sådant par, som höll sin bröllopsceremoni ingame, med en präst som hade fått göra en karaktär i WoW. Alla satt på Ventrilo och det var en regelrätt och helt laglig ceremoni. En del må tycka det är lite jippo att göra så, men man ska få gifta sig på det sätt som man vill.

Och vad är mer passande än att man som inbiten WoWare  gifter sig i spelet också?” – Sara Bergenbrant

Wacraft 3 spelaren Grubby är ett annat bra exempel på kärlek och spel hand i hand, där ett av hans största fans Casandra följde honom runt om i världen och skrev och tillslut inledde dom en relation som slutade med giftemål.

Nördigt; javisst! Men för dem, en oförglömlig upplevelse!

I Playstation Home ser vi också en stor ökning i socialt umgänge där du kan bowla, spela biljard och hänga på fler ställen. Ett interaktivt community där du kan starta spel, inreda sin lägenhet  eller köpa kläder till sina virtuella karaktärer. Jag personligen har inte använt Home på länge men senast några dagar sen begav jag mig in för att titta runt och hänga lite med en god vän ^^
Hon brukar inte heller hänga där så det blev ganska skoj. Vi dansade och jagade kläder, tappade bort varandra och försökte spela biljard tillsammans. Jag tycker det är både kul och skönt att ibland kunna umgås med andra hemma, är man t ex sjuk så orkar man ju inte dra ut och ses alltid och det är det bra att ställen som Home, World of Warcraft mfl existerar.

Men Oavsett hur du vänder och vrider på det har ditt spelande påverkat fler än dig själv.

Until next time take care of yourselfs and each other – Jerry Springer