OBS innehåller Spoilers!

Assassin’s Creed II var uppföljaren alla fans av det första spelet ville ha; ett spel som var mer varierande spelmässigt utan förlusten av seriens distinkta spelkänsla. Dessutom fick vi lära känna hjälten Desmond mer samtidigt som vi introducerades till en ny karaktär i och med Ezio Auditore Da Firenze som var betydligt mer mänsklig än Altaïr från det första spelet. De nya miljöerna var även de bättre och mer varierade och vapnen och de autentiska historiska karaktärerna gjorde spelet till en sann glädje att ta sig igenom. Dock var det fortfarande några av det första spelets bekymmer som låg över upplevelsen som ett regnigt moln. Uppdragen var även om de var mer varierande fortfarande en aning ensidiga och en del grafiska och spelmässiga småproblem kunde dra ner upplevelsen på sina ställen. Dessutom kändes det som om Ezio som man spenderat majoriteten av spelet med blev utknuffade ur handlingen mot slutet i favör för Desmonds utveckling som våran protagonist. Detta var något som även Ubisoft kände och Ezios resa fortsätter här i nästa del i serien i form av Assassin’s Creed: Brotherhood.

Assassin’s Creed II slutade med att Desmond tillsammans med sina kollegor Lucy, Rebecca och Shaun var tvungna att fly ifrån tempelriddarnas anfall på deras bas, och när Assassin’s Creed: Brotherhood inleds får vi se att de har lyckats ta sig till den gamla borgen som en gång beboddes av Mario Auditore i Assassin’s Creed II. Väl inne i Animus får vi även se att det finns mer till Ezios historia och hur han slutligen får tag i en av de heliga artefakterna som kan avgöra kriget mellan lönnmördarna och tempelriddarna.

Efter en kort upptakt blir Ezio av med äpplet som han kämpade för att återta i det förra spelet, och blir också av med sitt nya hem och morbror Mario på samma gång. Resten av Assassin’s Creed: Brotherhood handlar om Ezios jakt på Cesare Borgia, mannen som är skyldig till allt som har hänt. Handlingen är medryckande och Ezio och hans familj och vänner fortsätter vara lätta att tycka om. Dialogen är välskriven och känns naturligt framförd av skådespelarna, och de historiska karaktärerna som Borgia-familjen och Leonardo Da Vinci är intressanta och ger spelet en mer autentisk atmosfär.

Assassin’s Creed: Brotherhood är spelmässigt lik sin föregångare på i princip alla sätt. Ezio och Desmond kontrolleras precis som de gjorde i förra spelet och slagsmål och strukturklättring känns igen för alla som någonsin spelat ett av de tidigare spelen. Dock har teamet bakom spelet finjusterat en del smådetaljer. Ezio måste efter inledningen återfå sina vapen och tekniska prylar som han lyckades få ihop under det förra spelets gång och detta leder till att ett gäng nya och förbättrade uppgraderingar introduceras för att förenkla spelupplevelsen. Ezios lilla handpistol är betydligt lättare att använda, och introduktionen av ett armborst till Ezios arsenal gör det enklare att avrätta fiender från långt avstånd. Detta innebär fortfarande inte att spelet blir lättare än sin föregångare, utan bandesignen kompenserar för detta faktum genom att vid flera viktiga tillfällen göra banorna mer fienderika och mindre öppna.

Utöver de nya redskapen och små spelmässiga ändringarna så är den största skillnaden att Assassin’s Creed: Brotherhood faktiskt är uppbyggd runt ett ekonomiskt system. Istället för att utspela sig i flera olika städer i Italien så utspelar 95% av Assassin’s Creed: Brotherhood i ett nedgånget Rom. För att få tillgång till nya vapen och andra nödvändigheter måste Ezio ta pengar ur egen ficka för att finansiera de nerlagda stånden som är utspridda runt staden. Istället för att som i Assassin’s Creed II basera sin ekonomi på hur välrustat Ezios borg är, får ekonomin en viktigare betydelse då det finns betydligt mer saker att spendera sina pengar på.

Innan äventyret når sitt slut står det även klart att alla spår av seriens så kallade repetitiva uppdrag är som bortblåsta. Ezio får i detta äventyr köra forntida tanks, glidflyga och rida sig fram, utöver de väl genomtänkta uppdragen där den charmiga yrkesmördaren tvingas ta sig in med sina gamla handledsdolkar och utföra onda dåd.

Förutom vapen till sitt förfogande har Ezio även en hel legion med lönnmördare som expanderar allt eftersom man utforskar Rom och räddar terroriserade civila. Dessa lönnmördare kan utnyttjas på en rad sätt. De kan skickas ut över hela Europa för att utföra kontrakt åt dig vilket i sin tur leder till att de blir mer erfarna och får bättre vapen och rustning. Dessutom kan man med en simpel knapptryckning utnyttja sina allierade till hjälp i strid. De börjar med att hoppa in och hålla fienderna upptagna medan du återfår fotfästet och efter ett par konfrontationer uppgraderas de och kan göra mer komplexa och snabba dåd. I det stora hela är lönnmördargillet ett bra tillägg till seriens struktur och kan gott utvecklas mer inför nästa del i mitt tycke.

Tyvärr finns en del problem kvar i Brotherhood. Ibland blir det frustrerande när man är halvvägs upp för en vägg och Ezio vägrar ta tag i nästa fäste då man måste ta ett halvt steg åt vänster även om det inte borde vara så. Dessutom är fysiska konfrontationer fortfarande smått irriterande då man efter enbart några möten vet exakt hur varje fiende ska besegras och de få gånger man dör känns det ofta snöpligt eftersom spelet slänger ut fler fiender än som känns rimligt för att göra det svårt, istället för att göra de fienderna som finns smartare.

Utöver enspelarläget är Brotherhood det första spelet i serien som integrerar ett fullfjädrat flerspelarläge. Som en rekryt hos tempelriddarnas onda frontföretag måste du ihop med alla andra som kopplar upp sig tävla i ett gäng spellägen där lönnmord är det uppenbara målet. I stort sett alla spellägen, enskilda och lagbaserade, är i grunden baserade på samma princip. Varje spelare får ett kontrakt under matchens gång och måste på bästa sätt utföra mordet utan att själv bli mördad. Alla spelare har ett kontrakt att utföra samt ett kontrakt på sitt eget huvud och det gäller för spelaren att försöka gömma sig bland de datorstyrda massorna samtidigt som man letar efter avvikelser i mönstren hos de andra karaktärerna på kartan ihop om att identifiera sitt mål bland de dussintals likklädda karaktärerna. Utmaningen kommer även i form av att de datorkontrollerade karaktärerna är identiska kopior till de spelarkontrollerade avatarerna. Dock kan detta leda till frustration ibland eftersom antalet karaktärer av de olika modellerna verkar genereras på måfå vilket kan leda att hela processen känns mer baserad tur än på vem som smälter in i omgivningen och kan agera mest ”datorlik”. För den som är beredd att ge lite tid åt att lära sig systemet och se förbi några småfrustrerande moment kan det ge ett redan långt spel ännu längre livslängd.

Assassin’s Creed: Brotherhood är ett överraskande spel. Jag var fullt beredd på att återse Ezio och Desmond och känna att ett års väntan inte var länge nog för mig att kunna ta in mer Assassin’s Creed med samma glädje som jag gjorde när jag förra hösten först stiftade bekantskap med Ezio. Som tur var hade jag fel och Assassin’s Creed: Brotherhood är tveklöst det bästa spelet i serien även om det fortfarande är långt ifrån perfekt. Valet av att enbart använda Rom istället för att ha flera mindre städer för lönnmördaren utforska är till spelet och handlingens fördel och det tar inte lång tid innan man börjar känna sig som hemma bland stadens hustak och gatustånd. Staden och naturen är vackrare än förut, men detsamma kan tyvärr inte sägas om mellansekvenserna och karaktärsmodellerna. Även om dessa knappast är av dålig kvalité är de inte markant bättre än de i förra årets spel.

Äventyret är längre än sina förlagor och även om handlingen aldrig känns fullt nödvändig då man redan från början i princip vet hur allt måste sluta (i alla fall för Ezios del) så är det oerhört roligt att återse karaktärerna från Assassin’s Creed II än en gång och se hur dessa utvecklas mer. Desmonds sida av handlingen är ganska tillbakahållen i Brotherhood men det lilla som ges är intressant och agerar som en bra morot fram till slutet.

Assassin’s Creed: Brotherhood är ett spel som inget fan av serien borde missa. Rom är den vackraste och mest intressanta miljön hittills i serien och integrationen av lönnmördargillet och den förbättrade användning av ekonomin hjälper till att ge hela spelet en större känsla. Det enda jag direkt kan påstå att jag inte gillar är det usla slutet, som även det fortfarande lyckas skapa ett någorlunda sug inför nästa del i serien. Nu hoppas jag bara att trenden av kvalité fortsätter i samma riktning i nästkommande del.

 

Assassin's Creed Brotherhood

8

Grafik

8/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

8/10

Hållbarhet

8/10