När jag var liten så var spel förbjudet, inte enligt lagen men i folks ögon så var TV-spel någonting som förknippades med skam och tabu. För er som inte var födda årgång 1983 som jag så kanske detta låter fullkomligt obegripligt men läs vidare så ska jag berätta.

När jag fyllde 7 år så fick jag min första spelkonsol, Nintendo Entertainment System eller ”NES” som den sedermera kallades i folkmun. Då detta var en helt ny upplevelse för mig så kan jag inte sammanfatta det med något mer än ett ord, nämligen ”fantastiskt. Handkontrollen intresserade mig inte från början utan det var ”Duck Hunt” som lockade, att sitta och vifta med den rödgråa Zapperpistolen och skjuta änder på skärmen var en helt omskakande upplevelse för mig.

Några veckor senare tröttnar jag på ankskjutandet och vid den tidpunkten minns jag att båda min föräldrar var fullkomligt beroende av ”Super Mario Bros” som medföljde på samma kassett. De satt och spelade långt efter det att jag gått och lagt mig och det dröjde inte länge förrän även jag lärde mig att hantera handkontrollen och var fast.

Så här långt var allt frid och fröjd ända fram tills dess att lärarna i skolan började få reda på att jag spelade TV-spel genom de såkallade ”kvartsamtalen” där både lärare och föräldrar var närvarande. Enligt dessa lärare så var TV-spel nästintill satans påfund, ett barn skulle inte sitta inne och spela utan vara ute med kamrater och spela fotboll eller övriga fysiska aktiviteter. Jag var vid den tidpunkten den enda i klassen som ägde ett ”NES” så självklart lämpades all skulden av på mig som 7-åring och på mina föräldrar som tvärtom inte var ett dugg oroade, de gillade ju att spela själva!

Det dröjde dock inte länge förrän mina klasskamrater fick upp ögonen för TV-spel efter att ha varit hemma och spelat hos mig. Detta var någonting som djupt oroade skolfolket och att de var av uppfattningen att hela ungdomens sociala överlevnad stod på spel var ingen överdrift att säga!

Åren gick och gick fram tills dess att Super Nintendo släpptes och då både jag och resten av familj vid denna tidpunkt hade ett brinnande spelintresse så införskaffades denna då dyra konsol vid releasedagen. Detta var då en ännu mer otrolig upplevelse än vad min förra konsol var, skillnaderna rent grafiskt mellan ”Super Mario Bros 3” och ”Super Mario World” var ju helt enorma! Det enda som hade någon form av likhet var att mitt spelande fortfarande ej var accepterat generellt sett av allmänheten. Vad ingen tycktes märka var att jag tvärtom blev mer social och fick mer vänner på grund av mitt spelintresse.

År 1993 så skulle denna hatiska debatt om spelens skadlighet komma att eskalera till proportioner som är svåra att föreställa sig så här i efterhand. Då släppte nämligen Midway spelet ”Mortal Kombat II” som var helt ocensurerat, någonting som jag och många andra som vid tidpunkten läste ”Nintendo Magasinet” var helt förbluffade över! Spelet innehöll blod, våld, stympningar och framför allt de så kallade ”Fatalities” som fick debatten att rasa. När matcherna var vunna så hade man några sekunder på sig att trycka in en avancerad knappkombination för att kunna avrätta sin motståndare bland annat genom att kapa av huvudet, slita ut hjärtat eller någon annan våldsamhet.

Stora TV-debatter inleddes och vissa län i Sverige så kallades föräldrar till krismöte angående de så kallade ”Dödsspelen”. Att barn blev våldsamma av detta och kunde utvecklas till potentiella massmördare var en självklarhet i mångas ögon och kontroversen var lika stor som när ”Studio S” tog upp videovåldet. Denna debatt hölls i många år utan någon direkt lösning mer än att de allra brutalaste titlarna förseddes med en 15-årsgräns både vid försäljning samt uthyrning.

Så här i efterhand så skrattar man gärna åt det här och hur överdrivet det var, det enda som inte går förneka är det tragiska faktum att det faktiskt har hänt. TV-spel ansågs helt enkelt skadligt för den stora massan, blev man inte våldsam så fick man dålig syn.

Men om vi ser tillbaka på dessa incidenter, har spelandet utvecklats? Har det blivit mer accepterat? Självklart är svaret ett rungande ”JA!” Även om jag själv föredrar klassiskt spelande med handkontroll så måste jag ge en eloge till spelutvecklarna som verkligen anstränger sig till sitt yttersta för att komma med nya idéer för att kunna nå ut till så många som möjligt.

Som sagt så föredrar jag handkontroll men att både Nintendo Wii, Kinect och PlayStation Move har tagit spelandet till en helt ny nivå går knappast förneka och detta är värt allt beröm i världen då vem som helst idag kan ta till sig och tycka om någon form av spel.

Det tråkiga är dock att i den stora massans ögon så räknas fortfarande inte spel som kultur i samma liga som film och musik vilket enligt mig är helt felaktigt. Spelindustrin är en miljardindustri som omsätter långt mycket mer än vad både biograferna och skivförsäljningen gör.

Det är dags att acceptera spelandet som en naturlig del av vardagen, det är dags att inse allvaret. Spelen har kommit för att stanna och utvecklingen kommer bara att gå framåt, år efter år! Spel inte bara på lek längre…