Minns du din första konsol? Ditt första spelminne? Eller har du förblindas över allt som heter grafik idag?

Jag minns en tid då min fantasi skenade iväg som ett tåg av vad som på den tiden ansågs bra ut, nu anses vara skit fult och pixligt. På den tiden var det lika mycket press på speltillverkarna att skriva en bra story med få textrader som det idag är att kräma sönder konsolerna efter grafik, 3D hit HD dit mm.

Mitt allra första spel minne var nog tillsammans med min pappa och hans dåvarande flickvän i Dalarna uppe på en vind. Det var en gul brun ful sak man kopplade in i tv,n, speciellt fantastiskt var det inte. Två pinnar åkte upp och ner i jakt på att få in den runda? pixel bollen i motståndarens hörn. Trots att det krävdes två kunde man spela mot datorn och min pappa tog tillfället i akt och lät ai’n spöa skiten ur mig. Förbryllad över vad jag som femåring precis upplevt gick jag och la mig för att sova. Nästa dag skulle vi alla gå och plocka svamp och prova skjuta luftgevär. Men det enda jag kunde tänka på var dom där pinnarna, den där konstiga overkliga känslan att min egna fantasi plötsligt smält samman med något fast och simpelt. hmmm tänkte jag och mitt spel intresse var fött. Det var inte förens många år senare jag fick reda på att upplevelsen jag fått kom från Pong och även om det var mitt första skulle det bli långt ifrån mitt sista

Jag var åtta eller nio år (jag minns inte exakt) Det jag minns däremot var att på Faxoteket där jag är uppväxt, fanns det en arkad maskin som hade spelet Super Pang! Det bara stod där med sin färglada grafik och häftiga ljud strömmande från den vita kabinetten. Jag hade givetvis inget att göra inne i Faxoteket, men just den där dagen på väg hem från skolan slukade den upp mig, hela mig min uppmärksamhet och min tidsuppfattning. det var inte förens jag stått och bara tittat på den och andra som spelade på den jag insåg att jag hade stått där en hel timme. Men hur kunde tiden bara flyga förbi? va hade jag egentligen gjort den där timmen? Fundersam gick jag hem och berättade för min då jätte oroliga mamma som vart nära på att ringa polisen i panik över att jag inte kommit hem från skolan (innan du tänker tanken: Nej mobiler fanns inte då, iaf inte i den omfattningen dom finns idag)

Nästa dag var jag ganska snabb på att fråga om några fem kronor, när frågan kom: vad ska du ha dom till? du har ju redan fått veckopeng var jag tvungen att ta till något drastiskt, något fult. Jag ljög… Jag sa:

– Nej men vi samlar ju in pengar till klasskassan du vet? vi ska ju eh nåt projekt sådär
– Jaha ok då du kan få tjugo kronor till det.

Lyckan var gjord och utan dåligt samvete sprang jag till Faxoteket efter skolan. Efter att ha spenderat tjugo kronor på 15 min ( ja jag sög) gick jag hem med en stor sorg i hjärtat, jag hade fått mig en one on one i hur svåra spel kunde vara, och om det dessutom skulle kosta varje gång jag skulle spela skulle det bli svårt att fortsätta med det roliga.

Några veckor senare bestämde jag mig för att gå tillbaka till Faxoteket stod en vuxen och spelade, han spelade, dog stoppade in fem krona efter fem krona medan han muttrade och svor. vid bordet nära ingången satt en kille som satt med ett Game Boy (vid den tiden visste jag inte vad Game Boy var) men som dom flesta barn var jag inte blyg av mig så jag gick fram och frågade killen vad det var han spelade.

– Gameboy
– GameBoy?
– Ja vet du inte vad det är eller?
– Nä får jag prova
– Ja visst, min pappa ska ändå stå å spela det där spelet ett tag till.

i det exakta momentet fick jag min allra första bästa vän. En vän som jag upplevde många äventyr och har många kära spelminne tillsammans med. Demian och jag spelade allt från Starfox till Un Squadron på Super Nintendo till Street Fighter II och Secret of Mana. En nörd var född en nörd som ville jobba med spel redan då men som inte visste hur förens CtrlAltElite vart född.

Efter att ha umgåtts med Demian länge och övertalat min mamma att köpa mig ett Game Boy började en sida av mig växa fram starkare och starkare. Ilska, att bli förbannad över att förlora på ett spel resulterade i att jag skallade sönder stackars LCD Skärmen på mitt Game Boy, och till min mammas fördärv fick hon gå och byta ut den fler gånger än en. Till solklara favoriterna fann vi Super Mario Land 1 och 2, Tetris men absoluta favoriten var Final Fantasy Adventure som var en spin off på Nes serien. musiken och sättet man spelade på gjorde mitt fantasi sug så extremt bekant men varifrån?Jag gjorde aldrig kopplingen till Pong men idag vet jag att det var den där första tändningen som återkopplades i tankarna.

Efter mycket tjatande på min stackars mor sa hon slutligen ja till ett Super Nintendo. Vid det här laget var 16-bitars eran på topp, tunga titlar som Mortal Kombat II, Final Fantasy II, Final Fantasy Vi, Chrono Trigger m.flera här upplevde jag något som på den tiden var nytt och aldrig skådat. En berättelse som dessutom innehöll en väldigt vacker grafik, en färgstark grafik som inte skådats förutom på arkad kabinetterna. Super Nintendo blev min stora kärlek och det är den än idag, men den blev också inkörsporten för något jag på senare år inte är stolt över. Piraten i mig…

Det började ganska oskyldigt en konverter för att spela Japanska och Amerikanska spel, men efter ett tag kom det nya saker och jag ville hänga med. Så mitt Super Nintendo blev moddat med Multi-X chip och switch för att få större bild. På den tiden köpte man dock spelen för dom så kallade Wild Card Express kassetterna kostade hutlöst mycket pengar och absolut inget en liten kille på tio, elva år hade råd med. Efter många år och framför allt spel utannonserades Playstation. Vid det här laget hade jag totalt förälskat mig i Final Fantasy serien och när jag såg del sju visas i tv-spels tidningen Super Power blev jag helt tagen.

Mitt Snes fick lida för det då jag bytte det med 12 spel och dessutom fick betala tusen kronor emellan mot ett Playstation 1 med skit spelet Novastorm. Det var nu internet hade börjat växa på allvar och efter Napster slagit rot tog det inte lång tid för spelen att följa efter. På en nivå som skulle skada branschen hårt och skadar den än idag. Först var det exklusiva Ftp’er som fåtal personer hade tillgång till men sen kom bittorent och mycket förändrades.

Nu kunde du ladda ner spel och med hjälp av en tom cd skiva, din dator och ett lött chip i din konsol spela dessa spel. För en penning lång under det spelen kostade. För spel var dyrt, jag minns att Super Nintendo spelen kostar åtta-niohundra kronor styck och NEO GEO hade spel som gick för upp till tretusen kronor! Playstation var iaf född och Sega försökte konkurrera med sin Sega Saturn men det var ingen konsol jag fastnade för. Playstation fortsatte och fick många bra spel till tyvärr köpte jag färre och färre spel. Idag har jag slängt mina kopierade spel och betalar för underhållning precis som alla andra. Det gäller helt enkelt att prioritera.

Nintendo var inte långt efter att släppa sin Nintendo 64 som från början hette Ultra 64. Super Mario gjorde entré i 3D, Starfox gjorde comeback och blev ett av dom bästa spelen till Nintendo 64. Men vi fick även ta del av det obeskrivligt fantastiska Zelda: Ocarian Of Time som efter Zelda a Link to the past är ett av dom bästa Zelda spelen som någonsin gjorts, första mötet med Epona och det sjukt svåra vatten templet som säkert gjorde fler än mig frustrerade och nästintill galna. Men det var också på Nintendo 64 världens första fungerande Multiplayer spel gav ut. Rare’s Goldeneye 007 var det första i sitt slag men långt ifrån det sista. I Goldeneye kunde du spela upp till fyra stycken mot varandra på en tv skärm och det var galet kul. Många försökte efterapa konceptet på konsol men inte förens timesplitters kom lyckades man.

Kontrollerna till Nintendo 64 var även dom coolaste som gjorts på länge men den analoga spaken var inte den bästa och en hel del horribla spel som Superman, Castlevania total förstördes på Nintendo 64. Men som sagt minnena man upplevde tillsammans med Link som liten pojke eller cool tonåring, eller musiken som strömmade ut eller mötet med Ganon så är det en del av det som format oss som gamers. Spelar i grunden ingen roll om det är Tetris vi pratar om eller Eve online.

Den lilla grå som jag kallade den levde under många år och hade som sagt många bra spel. Dock fick jag aldrig den där känslan som jag fick från Super Nintendo från spelen. Det skulle dröja ett bra tag innan jag kom i närheten. För även om Final Fantasy 7 är det bästa Final Fantasy spelet enligt dig så var det troligen ditt första möte med serien och då kan jag verkligen förstå det. Men få spelare som spelat dom tidigare spelen tycker att Final Fantasy 7 är det bästa. Man kan argumentera om detta lika mycket som man kan argumentera om Playstation 3 eller Xbox 360 är bäst osv. Jag fick en hatkärlek till Squaresoft som dom då hette, då jag köpte alla spel som dom gjorde och Saga Frontier var ett av dom värsta spelen jag någonsin spelat. men det vägdes upp av bl.a titlar som Xenogears och Final Fantasy Tactics. Sony hade aldrig någon direkt maskot som jag blev förtjust i. Inget kunde ändå slå Mario eller Sonic.

Playstation 2 gjorde entré och det gjorde även Microsoft som gav sig in i leken. Sega kom med den underbara konsolen Dreamcast som tyvärr skulle bli deras sista. Nu var det inte längre CD skivor spelen låg på utan DVD. En helt ny värld hade öppnats för spelutvecklarna och det jag kallar ”Grafik Racet” hade börjat på allvar. Nu skulle allt vara högupplöst med polygoner, spel som Virtua Fighter imponerade stark och även senare spel som Resident Evil Code name Veronica var riktigt snyggt för sin tid

Playstation 2 har idag sålt över 146 miljoner exemplar! vilket i sig är helt sjukt. Inte förens nu har Sony börjar sakta men säkert döda konsolen. Till Playstation 2 finner vi spel som Metal Gear Solid 3: Snake Eater, Grand Theft Auto Vice City, Silent Hill 2 m.m.  Dessutom valde Sony att sno åt sig ”Dual Shock” so dom senare hamnade i blåsväder för, men kontrollen var nästintill perfekt.

Spelen var grymma och jag brydde mig inte alls om Microsofts Xbox som kom ut, tyckte mest den såg ut som en misslyckad VHS spelare. och vi ska heller inte gå in på ”The Duke”. Hur som helst så var det en fantastiskt tid men ändå en hemsk tid, jag hade blivit beroende av att ladda ner spel och bränna ut dom. Jag hade vid det här laget drabbats av ”Jag har för många spel och glädjen dör”- syndromet.

Först ut i den nya generationens konsoler kom Xbox 360 och när den hade sin premiär hade HD kriget börjat. HDDVD VS Blu ray. Vi vet alla vilket format som vann, Microsoft förlorade en ganska saftig summa pga detta men valde att hålla kvar vid Dual Layer skivor som media, därav finner vi t ex spel som Castlevania The Lords of Shadow på två skivor medan Playstation 3 versionen ligger på en Blu ray skiva. Men nog om det för att ta mig tillbaka återfann jag den här egna fantasi upplevelsen med Mass Effect. Ett spel alla tjatat om men som jag var total ointresserad av.

När jag dock spelade igenom det blev det något så nära min egna fantasi som jag någonsin kommit. Hur jag hade i mitt egna huvud lekt hur rymden såg ut med mitt Lego som liten, eller bara en häftig plats. Mass Effect blev snabbt en ny favorit som fick dela plats med bästa spel, för let’s face it att välja ett favorit spel är nästintill omöjligt och när du väl sagt det spel du håller kärt efter att ha fått frågan av någon brukar man ofta tänka: a fast det där spelet e ju också jätte bra fan att jag bara fick välja ett.

Nu närmar vi oss den där tiden då rykten snart kommer att dyka upp med nya Xbox och nya Playstation. Allra helst vill jag nog att Nintendo gjorde som Sega och återigen släpper Snes. Det skulle göra mig som gamer lycklig, inte ett spel som spränger min hjärna i en orgie av grafik.

Glöm inte dina minnen för utan dom hade du nog inte blivit en gamer.

tillägnad K.A