Jag har haft en speciell tradition de senaste åren. Jag har haft turen att de senaste fyra åren lyckats skrapa ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa alla storspelen som släpps under höst-rushen, men jag har alltid sparat ett av de mindre säkra korten av en eller annan anledning. Jag har sen önskat mig detta spel av min mamma i julklapp då det känns bättre att få en nitlott i julstrumpan än att lägga ner egna pengar på den. Det intressanta Det första året denna tradition sattes igång hade jag just lyckats få tag på en sprillans ny Playstation 3 för att komplettera min konsol cirkel och hade även fått alla spel jag var intresserad av till den. Alla utom ett; Ninja Theorys Heavenly Sword.

Heavenly Sword slog mig som ett spel som inte skulle tillfredsställa mig varken handlings eller spelmässigt. Dock hade jag fel på båda punkterna. Även om Heavenly Swords gameplay var långt från nyskapande var det ett fullständigt kompetent spel som var underhållande så länge spelet varade. Handlingen var även den betydligt bättre och mer intressant än jag hade kunnat hoppas på och med filmsekvenser bearbetade av CGI-mästaren Andy Serkis var det även en otroligt vacker resa att uppleva. Faktum är att när det blev klart att den tokstarka krigarhjältinnan Nariko inte skulle få sig ytterliggare en möjlighet att visa vad hon gick för, blev jag smått irriterad och små skeptisk mot det utannonserade projektet som Ninja Theory arbetade på. Mina farhågor var ogrundade, för om det är en sak Enslaved inte är så är det ett steg bakåt, och är en resa jag kommer minnas en lång tid framåt.

Det börjar inte särskilt imponerande. Den barbröstade muskelknutten Monkey är inlåst i en kapsel på ett rödgrådaskigt flygfartyg, då helt plötsligt helvetet bryter loss och Monkey tvingas fly från den sjunkande flygfarkosten innan det är för sent. Det klättras, springs, hoppas och slåss en hel del, men det känns aldrig som något spelaren behöver ta till sig, då miljöerna och handlingen inte har etablerat exakt vad det är som komma skall. Den första banan har uppenbarligen tagit åtminstone en uns inspiration från Naughty Dog’s mästerverk Uncharted 2 och hoppas att den kaosartade inledningen ska agera till spelets fördel. Tyvärr gör det inte det på samma sätt som i Nathan Drake’s äventyr och skapar om något en onödig komplikation för resten av spelet (Framförallt då denna bana även är den som används som demo på Xbox Live och PSN)

Detta ändras snart då Monkey träffar på den den väldigt Nariko-liknande tonåringen Tripitaka och blir beklädd med ett modifierat slaveri pannband som Trip är ensam kontrollant över. Hon förklarar att bandet gör Monkey till hennes slav så länge hon behöver honom och att om hennes hjärta av någon som helst anledning skulle sluta slå så gör Monkeys det också. Detta skapar ett relativt originellt samarbete mellan de två som är både intressant och nästan gulligt trots det lilla faktumet att en av parterna är en slavdrivare.

I och med det att handlingen sätter igång på riktigt blir det även klart att de inlåsta metalliska miljöerna som utgjorde majoriteten av den inledande nivån även de är besparade ett tag. Monkey och Trips samarbete börjar istället i mitten av ett övervuxet New York-torg som fullkomligt lyser med en blandning av gula ytor, gröna växter och gräsmattor och en klarblå himmel, och i och med detta etableras Enslaveds största merit, det är vackert. Monkey klättrar på förfallande byggnader och svingar sig mellan gamla utnötta metallstrukturer; allt som finns kvar av det som en gång var staden som aldrig sover. Det förklaras aldrig vad som egentligen har skett för att ”förstöra” världen, men det är svårt att ifrågasätta och sakna anledningen när världen man befinner sig i är så pass vacker och de få karaktärer som bebor den är så pass lätta att tycka om.

Även karaktärerna håller toppklass i sin design och rörelse, och precis som med Heavenly Sword syns det att Andy Serkis vet vad han gör. När han här axlar manteln som Monkey inte bara som motion-capture modell utan även i liknelse och röst är det svårt att hålla lyckan borta. Dock är det knappast bara Monkey som håller denna klass, utan hela ensemblen även om den är väldigt begränsad. När äventyret är klart vet jag saker om karaktärerna som väldigt få spel kan skryta med. Jag vet att Monkeys ögon smalnar lite när han anar att något är fel, jag vet att Trips pannan rynkas när hon är orolig och att hennes ögon fylls med tårar när hon blir rädd. Är det inte någonting man borde önska från fler spel?

Spelet håller även hög klass med sitt röstskådespel och sin musik. Andy Serkis gör som sagt rollen som Monkey med bravur och det tog mig faktiskt nästan halvvägs genom spelet att inse att det faktiskt var hans röst jag lyssnade till. Även Trips röstskådespelerska Lindsey Shaw gör ett riktigt bra och övertygande jobb som den nervösa och gråtmilda tonåringen. Musiken är alltid närvarande men blir aldrig överl dramatisk och håller sig mest i bakgrunden och hjälper till att sätta rätt stämning.

Monkey är som hans fysik skvallrar om inte bara en kapabel akrobat men även en rejäl slagskämpe när det väl krävs. Till sin hjälp har Monkey en ihopfällbar stav som agerar som både närstridsvapen såväl som ett gevär. I närstrid fungerar Monkey ungefär som man har kommit att förvänta sig. Med en blandning av pareringar, svaga och starka attacker och en del specialförmågor till sitt förfogande gäller det att stoppa de stora mängder robotar som försöker stoppa duons framfart i den förvildade amerikanska bygden. Dock kan man vid vilket ögonblick som helst trycka in vänstra spaken och avfyra ett snabbt skott som skadar eller paralyserar, vilket hjälper slagsmålen att kännas lite mer intressanta och unika.

Förutom bestigande av strukturer, närstrider och skjutsektioner finns det även tillfällen där huvuduppdraget är så simpelt som att få Trip igenom minfält och ur räckhåll från fastmonterade maskingevär, vilket hindrar spelet från att kännas enformigt. Dessutom tillåter ibland dessa sektioner Monkey att utnyttja en svävarfarkost som får Marty McFly’s hoverboard att verka utdaterad.

Enslaved är ett imponerande hantverk och årets hittills största överraskning bland spelreleaserna. Där de flesta actionspelen siktar in sig på att leverera mörka och dystra miljöer, med våldsamma konfrontationer och verklighetsgrundade konflikter är Enslaved en oerhört frisk fläkt. Grafiskt sett är Enslaved som en färgglad fruktdrink i en bar där alla beställer öl och Whisky; en färgglad kreation som avskräcker och intresserar på samma gång, som få kommer att prova men alla som gör nog kommer bli tvungna att erkänna är minst lika god som den ser ut.

Spelmässigt är Enslaved ett varierat spel som om något lider av lite för övertydlig design i de första banorna. Det blir aldrig enformigt, men efter de första två banorna ihop med Trip börjar man ana spelets mönster och i vilken ordning de olika momenten kommer att uppenbaras. Detta verkar spelets utvecklare själva ha insett och ungefär halvvägs genom äventyret bryts mönstret nästan helt och resten av spelet blir mer intensivt på grund av detta. Om det är någonting som drar ner upplevelsen något så är det att handlingen gärna skulle ha ytterligare utrymme att utvecklas. Vi förstår varför karaktärerna agerar som de gör, men lämnas för att fylla in vissa tomrum själva, vilket är någorlunda sorgligt då de cinematiska aspekterna av Enslaved är så underbart väl producerade.

Jag var orolig efter demon, jag var beredd på en besvikelse, men jag hade så fel som man kunde ha. Enslaved är allt ett modernt cinematiskt actionspel behöver vara för att hålla spelarens fulla intresse och koncentration äventyret genom. Handlingen är någorlunda simpel och inspirationskällorna är uppenbara (där en kinesisk folksaga står för stommen) så har manusförfattaren Alex Garland (The Beach, 28 Days Later) gjort ett bra jobb med dialogen som tillsammans med Andy Serkis’ och Lindsey Shaws insatser skapar en älskvärd liten pärla som underhåller och engagerar. Tillsammans med de spelmässiga höjdpunkterna är Enslaved ett spel som roar mer än det vid första ögonkast kanske ser ut att göra.

enslaved-odyssey-to-the-west_2010_08-18-10_13

Namco har jämfört Ninja Theory’s senaste med etablerade serie som Gran Turismo och Halo, och har med andra ord höjt ribban omöjligt högt för sig själva. För även om Enslaved är vackert, roligt och välproducerat så kommer det inte att uppnå en status i klass med de stora grabbarna. Dock ska det påpekas att det inte är på grund av spelkonceptet, utan mer på grund av spelets alldeles för egna identitet. Kommer vi se mer av Monkey och Trip? Det hoppas jag absolut, för här finns både hjärta och hjärna, och kan man egentligen begära mer av ett spel än det?

 

Enslaved: Odyssey to the West

8.75

Grafik

90/10

    Ljud

    90/10

      Spelbarhet

      90/10

        Hållbarhet

        80/10

          Plus

          Minus