År 2004 släppte Capcom den fjärde delen i sin populära skräckserie Resident Evil. Seriens skapare Shinji Mikami hade insett att serien knappt utvecklats alls sedan dess intåg på Playstation åtta år tidigare, och hade med del fyra sett till att förändra allt. Borta var fasta kameravinklar, för-renderade bakgrunder och stela kontroller. Dock var den största chocken den att spelets signum; zombies blivit utbytta mot arga parasitinvesterade bybor. Dock var kärleken för de fienderna som gjort denna serie och Capcom så mycket långt från borta och nästan direkt efter spelets släpp utannonserades Dead Rising ihop med en mängd andra spel som utvecklades till Microsofts kommande konsol Xbox 360.

Dead Rising var ett överraskande spel på många sätt. Demon som släpptes innan spelet kom ut blev den mest nedladdade demon i Xbox Live Marketplace’s historia vid den punkten. Spelet som även var beräknat att sälja cirka 500 000 exemplar bröt miljonexemplarsvallen under enbart första månaden och blev en enorm framgång för Capcom. Spelet var även en teknisk prestation då antalet detaljerade fiender på skärmen var uppe i hundratalen och faktumet att i princip allt som inte var fastspikat kunde användas som vapen gav spelet en unik identitet bland de många action-spelen i den då fortfarande unga Xbox 360’s bibliotek.

Dead Rising var den bästa zombieupplevelsen spelvärlden skådat sedan Resident Evil-remaken till Gamecube och agerade som en enorm hyllning till sina förfäder såväl som andra Capcom-titlar och framförallt den numera senila George A. Romero’s klassiker Dawn of the Dead. Borta var läskiga gamla herrgårdar, städer och löjligt komplicerade pussel, utbytta istället mot ett soldränkt köpcentrum, färgglada butiker och viktigast av allt; fotojournalisten Frank West. Frank var annorlunda från de muskulösa fotomodellerna som vanligtvis bads bekämpa de odöda massorna med sin militärbakgrund och dödliga skjutvapen. Han var en tänkare och pratare, men knappast en krigare. Dessutom var han ful, och kompenserade med en ljuvligt cynisk och irriterad sarkasm som gjorde honom till en älskvärd spelkaraktär.

Spelet som vid första ögonkast lurade in många spelare med sitt löfte om enorm masslakt på zombies visade sig snart ha mycket mer planerat för spelaren som tog stegen in i Willamettes köpcentrum. Spelet hade en tidsbegränsning och varje sekund man slösade bort med att slakta zombies mållöst var en sekund mindre man hade till att nå sitt nästa mål. Frank hade med hjälp av ett gäng väldigt varierade och tredimensionella sidokaraktärer knappa 72 timmar på sig att ta reda på varför en zombie-epidemi utbrutit, dokumentera allt och rädda så många strandsatta som möjligt innan kavalleriet kom för att bära bort honom från det helvetiska mardrömsepicentret.

Dead Risings största svaghet var faktiskt dess gameplay. Att kontrollera Frank var aldrig lika fritt och simpelt som man hade kunnat hoppas och de som tog sig tid att enbart slakta de odöda okontrollerat insåg snabbt att bestraffningen spelets tidsram gav var hård och inte värd besväret. Dessutom var man begränsad till en sparfil och befann man sig i en position där för lite tid fanns kvar för att göra det som behövde fick man gott ta och ladda om spelet från början med sina erfarenhetspoäng och slagsmål och hälsouppgraderingar intakt. Kort sagt var Dead Rising mer old school och krävande än många spelare ville ha, och med detta i åtanke är det dags att faktiskt nämna det spelet den här texten faktiskt handlar om.

Dead Rising tog upp emot 12-14 timmar att klara med rätt slut och avslutades med ett väl genomtänkt öppet slut, som antydde om ett betydligt större hot, och jag satt ivrigt framför min TV och törstade efter mer. Jag ville veta mer om Frank och hans fortsatte korståg mot de odöda, och nu är Dead Rising här! Utan Frank West…

Ja Frank West är borta, likaså den japanska utvecklaren och den lilla staden Willamette och dess köpcentrum. I dess plats har vi den kanadensiska utvecklaren Blue Castle Games, Vegas-inspirerade Fortune City och motorcross-åkaren Chuck Greene. Dock är inte allt borta, för även om utvecklarna är annorlunda så har det första spelets producent Keiji Inafune förblivit kvar som producent och agerat som ledsagare och rådgivare till det nya utvecklingsteamet.

Efter en snabb filmsekvens som introducerar oss för Chuck Greene och hans dotter Katey körs det igång med zombie-slakten på en gång, och man får delta i ett extremsportsprogram som heter ”Terror is Reality” där människor får bekämpa de odöda i diverse olika grenar. Efter kvällens eskapader är avklarade står det dock klart att någonting har gått fel. Zombies är lösa i arenan och människor slaktas höger och vänster, och det är med nöd och näppe som Chuck och Katey lyckas fly. Precis som i det första spelet tar man skydd i ett säkerhetslokal i ett av Fortune Citys köpcentrum och använder sig med hjälp av ett fåtal människor lokalen som en bas och säker zon från de odöda.

Snart visar det sig även att Chuck har blivit beskylld för dådet som släppte lös de tusentals infekterade som nu härjar i staden, och Chuck måste bevisa sin oskuld innan militären anländer och arresterar honom för ett brott han inte begått. Som om det inte vore illa nog är även Chucks dotter infekterad med zombie-pesten och behöver injiceras med medlet Zombrex en gång om dygnet för att hindra henne från att bli en av de odöda. Tiden är med andra ord knapp, och de som hoppats på ett lättsammare och mindre stressande komplement till Frank Wests äventyr genom Willamette Mall lär bli besvikna.

Konceptet med Dead Rising förblir intakt på nästan varenda punkt och Blue Castle Games har uppenbarligen fokuserat mer på att få bort irritationsmomenten i originalet än att försöka förnya spelmekaniken från grunden. Att kontrollera Chuck Greene är i princip exakt likadant som att kontroller Frank West förutom att förlusten av journalistens kamera har bidragit till en simplifiering där man håller in den vänstra axelknappen för att sikta med spelets skjutvapen.

Istället för Frank Wests kamera kan den händiga Chuck istället utnyttja arbetsbänkar placerade runt spelkartan för att bygga ihop olika vapenhybrider som gör mer skada. Dessutom ger dessa kombo-vapen ytterligare erfarenhetspoäng för varje dödad zombie, vilket hjälper Chuck att gå upp i nivåer och låsa upp nya färdigheter och fysiska uppgraderingar. Trots att det är oerhört att slänga ihop de otroligt påfyndiga och effektiva olika vapnen som spelet har att bjuda på så känns det efter ett tag ganska tomt då man inser att det är den största nyheten Dead Rising 2 har att bjuda på, i alla fall i sitt berättarläge.

Det mesta annat som Dead Rising 2 gör bättre än sin förlaga är små petitesser. Sparsystemet som så många avskydde med det första spelet har hanterats genom att ge spelaren 3 sparfiler istället för en, vilket känns onödigt då om man vet vad man sysslar med aldrig kommer behöva mer än sin senast sparade fil. Faktum är det att Dead Rising 2 på många sätt känns mer anpassat för den alldagliga spelaren, då även om det är så gott som omöjligt att rädda alla civila, ta hand om alla psykopater och samtidigt klara den huvudsakliga handlingen så känns det som om Blue Castle Games har gjort det lättare att hinna med en majoritet av spelets uppdrag på första genomspelningen.

Nivåsystemet förblir en av seriens starkare kort och det är alltid lika roligt att se vad varje av spelets femtio nivåer tillför till Chucks arsenal, och snart har man en mängd hälsa, plats för vapen och ett gäng specialattacker som kan utnyttjas för att framförallt hålla de odöda på avstånd. Dock är kontrollen knappast felfri och det allra största problemet uppstår när man framförallt under bossfighter ska utnyttja gevär och pistoler för att ta an fienden. För även om själva processen av att sikta är förbättrad så känns det fortfarande oerhört klumpigt och svårmanövrerat när det verkligen gäller och vid spelets slut kan jag genast peka på de stunder då jag varit tvungen att förlita mig på skjutvapen som de klart värsta och mest frustrerande.

Det första spelets största svaghet var dock inte sparsystemet eller svåra skjutkontroller, utan intelligensen hos de människorna som var strandsatta i köpcentret. Så det är med stor lättja jag säger att Dead Rising 2 åtgärdar detta. Dock ska Blue Castle Games knappast ges en guldmedalj för detta då det är uppenbart att man istället för att göra människorna smartare har valt att ta den enklare vägen och gjort zombierna i princip immuna mot människorna som följer Chuck.  Jag känner mig splittrad mellan ett starkt klagomål på latheten bakom detta och ett glädjetjut vid tanken av att faktiskt kunna rädda överlevande utan att skrika ve och förbannelse över den idiotiska AI:n. I slutändan får jag nog kapitulera och uppskatta förändringen, trots att kompromissen känns lite väl simpel.

Dead Rising 2s starkaste kort är förutom dess underhållande kombo-vapen dess tekniska presentation. Både grafiken och röstskådespelet är av toppklass och klår det första spelet på båda punkterna. Skådespeleriet är trovärdigt hos varenda karaktär och även om det enbart är en handfull människor som utgör de större rollerna så  levererar dessa sina repliker väldigt bra.

Grafiskt sett är Dead Rising 2 överlägset sin föregångare i både fiendedesign och detaljnivå. Designen hos de odöda i originalet var alldeles för ensidig och hela fiendeskaran bestod av drygt 15-20 olika zombies som upprepades i horderna. Detta är tillrättalagt i Dead Rising 2 och antalet är fler. Dessutom är antalet zombies som tillåts på skärmen samtidigt betydligt större och det påverkar aldrig spelupplevelsen negativt (ettan hade en vana att stanna upp en halv sekund varje gång man anföll mer än ett halvt dussin fiender på samma gång).

Blue Castle Games har även lagt till ett flerspelarläge där fyra spelare via internet tar sig an varsin motorcrossåkare och tävlar i olika grenar av TV-programmet ”Terror is Reality”. Dessa varierar från roliga till allmänt frustrerande, och det klart bästa med detta multiplayer är det faktumet att man vid slutet av sin session får ta med sina vinster in i sin single-playerkampanj, vilket gör spelupplevelsen betydligt lättare när det finns någonting man gärna lägger singa vantar på. Utöver detta finns även co-op där du kan bjuda in en kompis som sen kan hjälpa dig slå dig igenom de odöda massorna. Detta är lika kul som det låter och är en av spelets starkare punkter.

Tyvärr är det där Dead Rising 2 slutar att verkligen slå sin förlaga med sin fulla potential. För även om spelet på varje tekniskt plan är överlägset sin fyra-åriga bror så är det någonting som stoppar det från att kännas lika bra. Dead Rising 2 har ironiskt nog (med tanke på fiendetypen) hjärnan på plats, men inte hjärtat att fylla ut resten av tomrummet med. Trots att Chuck Greene är en snäll kille med ett mer mänskligt själ för varför han kämpar för att överleva så är han fortfarande inte nära den karaktären Frank West är. Dessutom är spelets andra stjärnor; de färgglada psykopaterna även de nedbantade versioner av de vi fick stifta bekantskap med för fyra år sen. De känns inte lika trovärdiga i sin galna överdrift, om det kan vara logiskt på någon nivå.

Dessa utgör även ett av spelets största problem då det aldrig framgår vad för sorts vapen som kommer krävas för att vinna över den tokiga människan i fråga. Där ettan alltid gav i alla fall en handfull vapen att utnyttja känns det som om Dead Rising 2 kastar in spelaren helt oförberedd och hjälplös i varje batalj, och detta ihop med det faktumet att spelet inte utnyttjar checkpoints kan leda till många mindre vredesutbrott.

Dessutom är spelets huvudsakliga handling svag jämförd med den i spelet som la grunden för denna värld. Mitt hopp lever genom hela spelet, och jag väntar på ögonblicket då spelet ska ta klivet in i rampljuset och göra en ”Metal Gear”, eller åtminstone en ”Resident Evil” och kasta in en karaktär från originalet som jag kan bry mig om på allvar. Dock händer detta aldrig på den nivå man kan hoppas på vilket gör att spelet aldrig känns som om det faktiskt utspelar sig i samma universum. I alla fall inte till den punkten då man faktiskt behöver bry sig om detta, och när allt är sagt och gjort sitter jag mest och väntar på att Dead Rising 2: Case west ska skynda så att jag får återse den karaktären jag verkligen älskar igen.

På det stora hela är Dead Rising 2 ett riktigt bra spel. Det är bättre än sin föregångare på varje tekniskt plan, fast känns ofta fortfarande lite för likt originalet för sitt eget bästa. Kontrollen är fortfarande lite för stel och att skjuta är oumbärligt i vissa situationer. Dessutom är bossfighterna frustrerande och psykopaterna är oftast mindre färgglada kopior av de från originalet, vilket även stämmer överens med de övriga ensemblen som Chuck delar yta med. Handlingen är bra, men blir aldrig lika storslagen och intensiv som den i originalet och lämnar den inbitne zombiefantasten med en inte riktigt släckt törst. Dock är de flesta problemen med handlingen enbart för de som älskade originalet att dras med. För den nya spelaren finns en helt ny typ av spelhistoria att njuta av här och borde så göras också.

Med sina minst två spelgenomgångar samt co-op och multiplayer är Dead Rising 2 ett spel som kan vara längre än de flesta action-spel, och jag trots vissa fel känner jag mig efter närmare ett dygns speltid fortfarande sugen på mer. För även om jag är besviken på vissa aspekter av Dead Rising 2 måste en sak faktiskt tas i åtanke över allt annat: jag vill fortfarande ha mer, och jag hoppas verkligen att det kommer en trea för om det är någonting jag har lärt mig så är det att zombies kommer bäst i trilogier!

 

Dead Rising 2

8

Grafik

8/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

7/10

Hållbarhet

9/10