När jag gick tredje året i gymnasiet fick vi en uppgift på engelskan. Vi skulle skriva och hålla ett tal som informerade eller hyllade en person. Jag valde att skriva ett hyllande tal, och när jag stod inför min klass så passerade minuterna snabbt utan problem. Rummet var tyst och mina klasskamrater undrade uppenbarligen en sak: vem var den fantastiska mannen som jag i flera minuter hade höjt till skyarna utan att nämna vid namn. Svaret var för alla utom mig egendomligt och rummet som redan var tyst blev om möjligt ännu tystare när jag till slut sa som det var; ”Jag talar naturligt vis om Spider-Man”.

Så stark var min kärlek till Peter Parker och hans blåröda alter ego. Till skillnad från hjältar som Batman, Superman och till och med Marvel’s X-Men kunde jag relatera till Peter. Hans bakgrund som mobbad bokmal, hans gulliga faster och hans motto med stor kraft följer stort ansvar hjälpte att cementera Spider-Man som den ultimate superhjälten.

På senare år har även allmänheten lärt sig att uppskatta gamla Spidde och hans äventyr i och med Sam Raimis filmer. Med dessa filmer kom även en våg nya spel med väggklättraren, och efter ett mediokert första försök i Spider-Man: the Movie kom spelet som ändrade allt. När Spider-Man 2 släpptes under sommaren 2004 fick jag äntligen se det Spider-Man-spelet jag alltid velat ha: spelet som faktiskt lät mig bli nätsvingaren. Manhattans gator blev en lekplats som inte ens Rockstars Liberty City i mina ögon lyckats överträffa och jag blev ett med mannen jag idoliserat så länge jag kan minnas.

Tyvärr höll Spider-Man 3 inte sin föregångares höga kvalitet (Vilket sorgligt nog även kan sägas om filmen spelet baserades på) och Activision började experimentera med vad som skulle göra Spider-Man bra igen. Först släpptes Spider-Man Friend or Foe vilket var en idiotisk snegling på Traveler’s Tales Lego-serie. Spelet i sig var godkänt men Peter Parker förtjänade klart bättre. Sen kom Spider-Man: Web of Shadows, ett spel som återinförde sandlåde-elementen, vilket hjälpte Web of Shadows bli det bästa spelet i serien sedan Spider-Man 2. Tyvärr tyckte inte Activision det och nu är det dags för ännu ett försök i och med Spider-Man: Shattered Dimensions.

Efter en fjantig inledningsfilm berättad av serielegendaren Stan Lee är spelets premiss upplagd. En mystisk stentavla har splittrats av allas vår spindelman under ett slagsmål på ett museum och nu måste fyra olika Spindelmän hjälpas åt för att samla ihop bitarna.

Det börjar inte bra. Man får välja en av fyra olika banor (En med varje Spider-Man) och jag börjar med den gamla klassiska Spider-Man. Redan efter fem minuter in i spelet känner jag mig irriterad, jag har jagat jägaren Kraven (som tills för bara en månad sen har varit död i cirka femton år) genom en beige tempelskog och känner mig bara störd på varje nytt tips spelet kastar mot mig. Jag svingar mig omkring ganska kontrollöst, och trycker på knappar för att slå ner töntiga jägar-wannabes på måfå tills banan äntligen tar slut.

Sen artar det sig. När jag istället väljer Spider-Man 2099, Spider-Man: Noir eller Ultimate Spider-Man blir upplevelsen intressantare. Där Spider-Mans första bana är tråkig och blek är Noir, 2099 och Ultimate varierande i både visuell stil och nivådesign. Med Spider-Man från år 2099 får jag ta del av en underbart vacker framtidsstad med neonfärger och en enigmatisk företagskomplott, medan jag med Peter Parker från Noir-universumets depression följer spåren som ska leda honom till mannen som ansvarar för hans farbrors slakt.

Rent spelmässigt är alla Spindelmän utom Noir-Spider-Man nästintill identiska, och förutom några få uppblåsbara attacker är det bara deras design och en specialegenskap som skiljer dem åt. Spider-Man 2099 har förmågan att sakta ner tiden temporärt och utnyttja tiden till att lägga in ett extra par slag, medan Ultimate Spider-Man kan aktivera ”Rage-mode” som gör hans attacker ännu starkare och farligare än vanligt. Vår egen Spider-Man får klara sig med att ha fler och bättre kombinationer som utnyttjar hans nät, vilket leder till att det nästan blir en konst att nödtrycka på knapparna på kontrollen i valfri ordning.

Saker och ting ändras snabbt när man tar kontroll över Noir-Spider-Man och tvingas smyga omkring i skuggorna istället för att direkt sätta sig i farofyllda slagsmål. Trots att det är roligt att smyga omkring så blir det oftast strul med spelets kamera så fort Spider-Man klättrar upp på väggar eller hamnar bakom bångstyriga hörn. Dessutom är ljuskällorna löjligt farliga och kan i vissa lägen ge dina fiender kunskap om var du är även om de är flera meter bort med ryggen vänd mot dig. Det känns helt enkelt inte som om den mest tekniskt intressanta delen av spelet blivit bearbetad till dess fulla potential.

1251238-1275593751905

Spider-Man: Shattered Dimensions skiljer sig från alla tidigare Spider-Man-spel betydligt mer än jag först trodde, och till viss del kommer det som en besvikelse. De öppna miljöerna är helt borta och är utbytta mot linjära banor som egentligen knappt lånar sig till någon riktig utforskning förutom för jakten på spindel-emblem som ger tillbaka liv och erfarenhetspoäng som kan användas för att köpa attacker och uppgraderingar till de fyra spindelmännen. Dock är även denna lilla utforskning ett knappt behov då man med en simpel knapptryckning kan aktivera ens spindersinne och se gömda objekt i den nära omgivningen (som för alla som spelat Batman: Arkham Asylum kommer kännas igen som en nästintill perfekt visuell kopia).

Förutom samling av emblem och uppgraderbara attacker finns det även ”The Web of Intrigue att hålla spelaren sysselsatt. Med varje nytt uppdrag som låses upp följer det med ett antal små utmaningar som skall uppföljas för att låsa upp nya egenskaper i kiosken. De flesta är relativt enkla och kan fixas med lite hängivelse, men en del kräver ordentlig koncentration och tillgivenhet för att kunna uppnås. Det är en rolig liten detalj som gör spelandet roligare och ger en anledning att använda attacker som annars kanske skulle ha gått oanvända.

Shattered Dimensions starkaste kort är faktiskt dess röstskådespel, som förutom Stan Lees inlevelselösa överdramatisering av den löjliga handlingen är alla skådespelarna riktigt bra. De fyra spindlarna spelas alla av veteraner som vid ett eller flera tillfällen redan har spelat Spider-Man. De två som står ut mest är Christopher Daniel Barnes som spelade Peter Parker i den klassiska Spider-Man-serien från 1994 spelar här Noir-Spider-Man medan den dynamiska och genomfantastiska Neil Patrick Harris (Dr. Horrible och Barney Stinson från How I Met My Mother) spelar Amazing Spider-Man.

SSD2

Allt som allt är Spider-Man: Shattered Dimensions något av en besvikelse. Det är ett kompetent spel som är kul så länge det varar, dock kände jag mig glad att vara klar med det och kände lättja vid tanken att kunna röra mig vidare till nästa spel. Shattered Dimensions är inte ett felfritt spel och lider av några smärre kamerasvårigheter och överkänsliga vakter i Noir-segmenten, men är annars ett ganska välpolerat spel. Grafiken är bra och de fyra olika Spindelmännen representeras med visuell flärd och med miljöer som är värdiga serie-originalen. Det som står i vägen för att Spider-Mans senaste spelförsök blir mer än en i mängden av höstens många actionspel är mest är begränsningarna det nya formatet skapar. I och med de linjära banorna är de saker som gör Shattered Dimensions unik inte längre fullt utnyttjade. Varken att svinga sig eller klättra på väggar känns naturligt och om man bortser från mainstream universumets Spider-Man utnyttjas inte nätattacker särskilt mycket heller. Det känns helt enkelt som om detta spel hade kunnat vara vem som helst, och inte allt hade behövt ha Spider-Man som huvudroll, vilket självklart skadar upplevelsen.

Jag uppskattar att Activision försöker återuppfinna succén de fann med Spider-Man 2, men det känns som om de har missuppfattat helt vad som krävs. Stängda miljöer och linjära uppdrag är inte vad Spider-Man gör bäst, utan det är Batman’s specialitet, och möjligen Noir-Spider-Man (ge honom ett eget spel nästa gång). Spider-man ska svinga runt i öppna miljöer, precis som han gjorde i Spider-Man: Web of Shadows för två år sen. Jag hoppas att Activision tar detta till sig, för med största ärlighet är det det enda sättet Spider-Man kommer kunna komma ikapp DC’s mörka hämnare!

 

Spider-Man: Shattered Dimension

Spider-Man: Shattered Dimension
7

Grafik

7/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

7/10

Hållbarhet

7/10