Tidsresor är alltid ett intressant ämne men hur mycket mer behövs det för att göra ett bra spel? Raven Software som även har gjort senaste Wolfenstein och Soldier of Fortune spelen känner sig självsäkra nog att ta sig an uppgiften. Är resultatet modernt eller känns det som skåpmat från femtiotalet?

Spelaren tar kontrollen över Nathan Renko som får åka till den tidigare okända ön Katurga-12 som misstänks gömma ett gammalt ryskt forskningscenter. Väl på plats börjar saker gå fel och plötsligt är spelaren lämnad till sitt öde och får förlita sig på sin egen skicklighet för att överleva. Inledningen är inte särskilt kreativ men den fungerar både storymässigt och spelmekaniskt vilket är allt jag begär. Efter att man har lämnats ensam på ön är det dags att börja ta sig framåt och på vägen får man se olika hus och lägenheter som vittnar om folket som brukade leva här, samtidigt som propagandaaffischerna på väggarna berättar sin del. Stämningen är smått kuslig och även om jag gillar det kan jag inte undvika att känna att jag har varit med om detta förut. Det kan vara en slump men det verkar som att Raven har inspirerats kraftigt utav Bioshock när de utvecklade Singularity då likheterna är många men det finns även en hel del skillnader. Att gå runt och utforska Katurga-12 skiljer sig inte nämnvärt från att utforska Rapture, båda innehåller mycket detaljer och små objekt som ger världen lite mer liv trots avsaknaden av levande väsen. Även här får vi ta del av berättelsen genom inspelade ljuddagböcker men det är inte allt. Utspridda i världen kan man även hitta handskrivna lappar, videoklipp och andra dolda meddelanden som berättar mer än vad vi behöver veta. Det dröjer dock en stund innan spelaren får tag på det verktyg som är spelets kärna, nämligen en portabel TMD (Time Manipulator Device) och det är först nu som spelet blir riktigt roligt.

578359a63b849d891a3653964c51de08

När jag fick tag på denna underbara leksak började jag genast tänka på det underskattade TimeShift men trots tidsmanipulation har spelen ingenting gemensamt. Nu kunde man föråldra och föryngra många objekt inklusive fiender vilket bara var början till att göra striderna mer intressanta. Även utforskandet blev bättre då man nu kunde använda sin TMD på gamla griffeltavlor och annat för att få veta mer om vad som egentligen hände och vad ryssarna försökte göra på Katurga-12. Självfallet vill jag inte berätta för mycket men däremot kan jag säga att det finns ett par riktigt fiffiga pussel som blir möjliga tack vare denna TMD, sen att striderna blir roligare för varje ny förmåga man kan utnyttja. Singularity varierar sig väl mellan actionsekvenser och lugnare delar där man löser pussel och söker efter ledtrådar. Denna variation är grymt välbalanserad och tempot blir aldrig för snabbt eller långsamt vilket gör att spelupplevelsen aldrig blir särskilt långtråkig.

För den som vill vara lite social finns det även ett multiplayerläge och detta är helt klart spelets största överraskning. Det finns två spellägen som heter Extermination och Creature vs Soldier. Tyvärr lyckades jag aldrig testa Extermination då antalet spelare är väldigt lågt, däremot fanns det betydligt fler som spelade Creature vs Soldier och jag förstår varför. Det är sjukt roligt trots att det bara handlar om normal Team Deathmatch. Innan varje match startar får spelarna möjlighet att välja mellan fyra klasser där alla har olika förmågor. Min personliga favorit är den soldat som kan teleportera sig och kombinerar man det med ett hagelgevär är det lätt att ta sig nära sina fiender. Det finns även en soldat som kan bli osynlig, en som framkallar tryckvågor och en som kan läka skadorna på sina medspelare. På det andra laget ser det dock något annorlunda ut. Här tar spelarna instället kontroll över en av olika fiendetyper som man stöter på i singleplayerdelen och man får nu spela i tredjepersonsvy. Dessa fyra klasser varierar sig väldigt mycket gentemot soldaterna men det är ingen som på något sätt känns överflödig. Multiplayern är helt enkelt en snabb arkadactionupplevelse som jag personligen önskar hade fått större utrymme då den är riktigt bra.

Frozen_Wheel_in_Singularity

Vare sig man spelar singleplayer eller multiplayer fungerar kontrollen riktigt bra och jag hade aldrig några problem med att göra det jag försökte mig på. Något som dock förbryllade mig var ändå varför Renko inte kan klättra upp på plattformar som når honom upp till bröstet. Detta är förvisso ett klassiskt problem i fps men borde vi inte ha kommit förbi ett simpelt problem som detta nu? Bortser man från den detaljen finns det ingenting att klaga på då kontrollen har klassisk fps utformning och gör precis det den ska även i multiplayer när man spelar som ett monster. Musiken och ljudeffekterna följer samma spår men lyckas även bitvis imponera när både musik och ljudeffekter tillsammans förstärker stämningen till den grad att man totalt glömmer bort allt viktigt man skulle göra under dagen. Den känslan försvinner dock ganska lätt när man får höra vissa röster. Röstskådisarna är inte dåliga men att höra engelska med en rysk låtsasbrytning är inte särskilt övertygande. Kommer man förbi den detaljen finns det troligtvis ingenting att klaga på.

Grafiken i spelet är rent ut sagt läcker med en intressant design på miljön med mängder av detaljer och både människor och monster som passar in i världen väldigt bra. Sen är effekterna när man föryngrar objekt väldigt trevlig att titta på. Men trots alla välgjorda texturer, vackra animationer och välgjorda scriptade sekvenser så finns det en detalj som jag retade mig ganska mycket på. Här och var kan man hitta vad jag antar är krossade Vodkaflaskor vilket stämmer bra in med den ryska stereotypen, men när man lyfter upp dessa flaskor märker man att alla glasskärvor följer med vilket betyder att hela den krossade flaskan är en och samma modell. Detta hade inte varit något problem om man inte kunde lyfta på flaskan men eftersom man kan göra det bryts hela illusionen av att man inte spelar ett spel på ungefär en halv sekund och det gör mig ledsen när allt annat är väldigt välgjort.

singularity-screen

Singularity är helt klart ett bra spel. Den största missen som spelet har är tyvärr att nästan allt har gjorts förr, men det finns inte heller någonting som är dåligt genomfört vilket gör att jag enkelt kan tipsa alla som gillar fps att ge Singularity en chans. Spelet växer hela tiden och när singleplayern är över finns det ett riktigt roligt multiplayerläge som även det kan ge många timmars underhållning.

 

8

Grafik

8/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

8/10

Hållbarhet

8/10

Plus

  • Välpolerad grund
  • Annorlunda och underhållande multiplayer

Minus

  • Inget är särskilt nytt