Året var 2008 när vi för första gången fick besöka Suda 51’s vision av Santa Destroy. Där fick vi även se hur Travis Touchdown, en arbetslös nörd som köpt ett lasersvärd på Ebay slåss på liv och död mot världens bästa torpeder i förhoppningen att få ha sex med en snygg blondin. Hur slutade historien? Vi fick en stor cliffhanger och sedan får vi slängt i ansiktet att det inte kommer någon uppföljare. Trots det är nu uppföljaren här och väldigt mycket är sig likt samtidigt som minst lika mycket har förändrats.

No more heroes 2 börjar som många spel med en tutorial och för de som spelade första spelet kommer den att vara snabbt avklarad då endast en knapp har tillkommit i kontrollschemat, nämligen minusknappen. För de som är nya till serien kan jag berätta att kontrollen är väldigt enkel och bemästras inom loppet av fem minuter för en normal spelare. Vanliga svärdsattacker utförs med A-knappen och om fienden blockar kan man utdela en spark med ett enkelt knapptryck på B för att bryta blocken. Genom att låta Wiimoten peka uppåt eller neråt väljer spelaren om denne ska attackera högt eller lågt vilket i praktiken betyder att höga attacker är snabba och svaga samtidigt som låga attacker är det motsatta. Spelaren förflyttar sig med styrspaken på nunchucken och med Z kan man enkelt låsa sitt sikte på en fiende på samma sätt som vi har sett sedan Zelda: OoT. Under tiden som man har sitt sikte låst på fienden kommer vår hjälte att automatiskt blocka inkommande attacker. Allt går självklart inte att blocka och då kommer styrkorset väl till pass som utför en undanmanöver i önskad riktning. Detta är i princip vad spelaren har att röra sig med förutom wrestlingkasten som kan nyttjas på försvagade fiender som dock kan bli knepiga att utföra när man vill då även dessa utförs med B. Det är inte helt ovanligt att man råkar sparka en fiende man vill göra ett kast på men vanligtvis gör kontrollen som man vill. Det finns några fler tricks som spelaren kan använda sig utav men No More Heroes 2 vill inte berätta allt för dig vilket gör att t.ex. ”Dark step”-tekniken bara kommer användas av de spelare som lyckas lära sig själva hur den fungerar.

no-more-heroes-11

Spelets HUD är enkel men effektiv och visar hälsa, radar, batterinivå och en liten tiger. Batterinivån indikeras av en fallossymbol som är både gladast och ståtligast när nivån är full och i takt med att batterinivån sjunker i stridens hetta kommer ikonen att se mindre och mindre ståtlig ut. Jag antar att Suda 51 inte såg någon mening i att försöka dölja vad vi spelare tänkte på redan i första spelet. Vad jag syftar på är hur man laddar upp batterinivån genom att skaka på wiimoten vilket låter harmlöst men när man ser hur Travis skakar sitt svärd uppåt och neråt varpå batteriets styrka växer, då är det ingen som ifrågasätter symboliken. Den lilla tigern associeras dock inte med någon form av snusk utan när spelaren slåss bra (dvs slår mycket utan att bli träffad) kommer tigern att visa sig mer och mer intresserad av striden tills dess att den ryter och lyser från sitt hörn. Förutom att spelaren blir starkare under tiden som tigermätaren fylls är det även möjligt att aktivera ”Darkside Mode” som under en begränsad period gör spelaren odödlig, snabbare och mycket dödligare. Jag njuter lika mycket varje gång när jag aktiverat detta och blodet sprutar för fullt.

Storyn i första No More Heroes var väldigt enkel och det har inte förändrats här heller men till skillnad från att Travis i första spelet slogs för att han var kåt så slåss han nu för att hämnas sin bästa väns död. Räkna inte med några större överraskningar i berättelsen då den fortfarande bara fungerar som en ursäkt för att få slåss. Det gör dock ingenting då de flesta karaktärerna vi får möta under resans gång är bättre än andra spels huvudkaraktärer. Något som tyvärr förstör upplevelsen lite är det sätt som alla dessa karaktärer introduceras på. Till skillnad från första spelet där vi fick ett namn och en silhuett på nästa boss vilket gav oss en möjlighet att bli lite hypade inför nästa strid. Nu får vi en beskrivning på nästa karaktär i en liten filmsekvens från en tjej bakom ett glasfönster. Även om dessa små sekvenser är välgjorda kan jag inte låtsas som att jag tycker det fungerar bättre än siluettera i första spelet. Beskrivningarna är för svaga för att man ska ha en chans att förstå vem som är ens nästa mål och det tar bort en del av spänningen i att möta dessa karaktärer för även om introduktioner när man möter de är riktigt häftiga lyckas de inte göra samma intryck som karaktärerna i första No More Heroes. Däremot finns det några karaktärer som lyckas ge ett riktigt bra intryck på bara några sekunder och dessa karaktärer är en stor del av varför man vill spela No More Heroes 2.

No-More-Heroes-2-Screenshot-2

För att överleva mötet med alla dessa lönnmördare behöver spelaren förbereda sig innan Travis kan anta sin nya utmaning och det finns två saker som spelaren kan göra och båda kostar pengar. För att samla ihop pengar är Travis tvungen att ta sig an olika småjobb som t ex. rörmokare eller pizzabud. Alla jobb är utformade som minispel till 8-bitars konsoler både grafiskt och ljudmässigt vilket är en trevlig retroflört. När man har sparat ihop lite pengar är det en bra idé att skaffa nya vapen vilket man gör hos den storbystade uppfinnaren Naomi. Totalt finns det fyra svärd i spelet varav två kan köpas och det måste jag medge är ett ganska klent antal vapen. Jag hade gärna sett två eller tre vapen till och helst med mer variation än fler svärd som t.ex. lasernunchuks (det hade varit riktigt häftigt). Härnäst bör spelaren gå till gymmet för att göra sig själv starkare och förbättra sin hälsa. På gymmet så tränas Travis av en rosaklädd homosexuell kliché och han är den karaktär som är minst fantasifull av alla. När alla andra karaktärer i spelet är ordentligt genomtänkta blir jag rikigt besviken på att det är denna tränare vi får handskas med nu, speciellt då tränaren i No More Heroes var den bästa tränaren sedan coachen i Punch-Out!!. För att träna behöver man spela ett litet minispel utformat på samma sätt som deltidsjobben och här hittar vi ett till problem med gymmet. Att springa på ett rullband fungerar hur bra som helst men när man ska slå tillbaka hantlar som kastas mot Travis märkte jag hitboxen på Travis händer är väldigt felplacerad vilket gör att man måste vänta tills dess att hanteln gått lite förbi handen innan man slår. Skulle man slå för tidigt så hinner man inte slå igen innan Travis får en bula vilket blir väldigt frustrerande.

Skulle det vara så att man blir trött på allt knegande och tränande kan man alltid bege sig till Travis lägenhet där katten Jeane behöver hjälp med att banta. Det finns fyra övningar man kan göra med katten för att hon ska tappa vikt och de fungerar alla bra men man blir lite irriterad på att Travis säger ”there there” varannan sekund under tiden som man masserar henne. Jag kan dock berätta att två av övningarna inte fungerar något vidare i verkligheten. Min katt var inte glad den dagen.

nomoreheroes2-3

Det finns även en klädaffär för den som vill spendera sina ihoparbetade pengar på en ny garderob och det finns en hel del kläder att välja mellan. Nu när vi ändå är inne på utseende kan det vara en bra idé att ta upp den visuella upplevelsen. Precis som första spelet använder sig No More Heroes 2 utav cel-shading och det ser fortfarande riktigt bra ut. Smidiga animationer, trovärdiga ansiktsuttryck och fiender som klyvs på mitten är några av ingredienserna som gör detta till en fröjd för ögat. Omgivningarna varierar väldigt kraftigt i sitt utförande där en del är väldigt fattiga på inredning samtidigt som andra har möbler och bråte överallt som man måste slå sig igenom. Jag kan inte ge några klagomål på den grafiska stilen men på några ställen blir effekterna lite för mycket för min lilla Wii vilket resulterade i försämrad framerate. Spelets kamera kan även den ha svårt att anpassa sig vid trånga utrymmen vilket kan leda till en del frustration. Dessa bitar är emellertid väldigt få och lätta att förlåta för vad man än tycker om små kameraproblem och tillfälliga framedrops är spelet fortfarande riktigt snyggt. Något jag däremot blev besviken på är musiken. Musiken i No More Heroes 2 är riktigt bra precis som i föregående spel men vad jag inte förstår är varför många sekvenser i spelet är helt musikbefriade. Under tiden som musiken spelas är upplevelsen komplett men så fort som det blir tyst och det enda man hör är svingandet av lasersvärd med tillhörande plågade skrik märker man väldigt snabbt att något saknas.

Jag skulle kunna skriva en hel del mer om stridssystemet, spelets karaktärer, grafiken och ljudet men det skulle inte spela någon roll. Att helt rättvist beskriva ett verk av Suda 51 är väldigt svårt av flera anledningar men den bästa beskrivningen borde vara klassikern att resan är viktigare än målet. Att spela No More Heroes 2 handlar inte om att ta sig till slutet utan om allt man får uppleva på vägen dit. Det är inte ett spel för alla men de som inte blir avskräckta av seriens till synes oseriösa yttre kommer att få en spelupplevelse som inte går att få någon annanstans. Mycket har förbättrats sedan första spelet men några saker har också försämrats och det gör det svårt för mig att avgöra om No More Heroes 2 är bättre eller sämre än sin föregångare. Avslutningsvis kan jag säga att om man är som mig och älskade det första spelet kommer man även att älska tvåan men blev man inte intresserad av serien för två år sedan kommer man troligtvis inte bli frälst utav No More Heroes 2.

 

No More Heroes 2: Desperate Struggle

7

Grafik

7/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

6/10

Hållbarhet

7/10

Plus

  • Spännande karaktärer

Minus

  • En del störiga minispel