När Rockstar släppte GTA IV tog de steget in i framtiden när det gällde öppna världar i TV-spel. Det som spelaren fick ta del av var en otroligt välskapt kreation i form av en simulering av en levande storstad. Handlingen var välskriven och mer verklighetsförankrad än den i de tidigare spelen och även själva spelmomenten kändes mer realistiska och hade en klar tyngd som de tidigare spelen saknade. Även om det inte gick att förneka att Grand Theft Auto IV var ett mästerligt spel på flera sätt så fastnade jag dock aldrig för spelet och fann ärligt talat uppdragen och spelkontrollen otroligt enerverande vid flera tillfällen. Dessutom ansåg jag inte att karaktärerna var tillräckligt intressanta att bry sig om och miste på så sätt en stor anledning att spela klart äventyret. Med dessa tankar i bakhuvudet inledde jag min resa med John Marston, och världen som är Red Dead Redemption.

Året är 1911 och slutet på en era. Den vilda västern står inför sina sista år och rykten om den civiliserade östern sprider sig snabbt bland de små samhällena i New Austin. John Marston är precis som samhället runt sig av ett döende slag; en föredetta bandit som har skapat sig ett liv med sin fru och son. När statsmän kommer och tar ifrån honom sin familj blir Marston tvungen att hitta sina gamla banditbröder i hopp om att återfå allt som han älskar.

red-dead-redemption-gameplay

Redan från första stund känner jag en våg av lättnad skölja över mig. Till skillnad från sin kusin GTA IV lyckas Red Dead Redemption fånga mig inom loppet av en halvtimme och jag känner mig genast tvungen att följa med John Marston till slutet. Dialogen är mästerligt skriven och framstår som intressant, rolig och trovärdig, vilket Rockstar är en av de få utvecklare som har lyckats bemästra.

På många sätt kan Red Dead Redemption klassas som ”GTA IV med hästar”, dock vore detta en grotesk förenkling av spelets meriter. För även om de två spelen har mycket gemensamt så är det även mycket som skiljer dem åt. På något sätt så lyckas den vilda västen, med alla dess obebodda ökenområden framstå som minst lika trovärdig som Liberty City gjorde. Folket i staden rör sig omkring på ett trevligt och ganska välkomnande sätt medan ödemarkerna är bebodda av banditer och en mängd vilda djur som tillför till den fina naturen. Det sker även en förvånansvärt stor variation av  slumpmässiga konflikter och utmaningar både i och utanför städerna John Marston besöker, och även om de knappast överraskar så tillför det mycket och gör landskapet roligare att utforska.

9752381046

Precis som allt Rockstar har gjort det senaste åren (Table Tennis exkluderat) är Red Dead Redemptions starkaste kort dess handling och manus. John Marstons kamp att återfå sin familj berör och engagerar, och detta beror på manuset och röstskådespeleriet. Medan handlingen i sig är intressant så är det sättet det presenteras på som gör spelet minnesvärt. Kameran utnyttjas utmärkt i filmsekvenserna och hjälper till att skapa en cinematisk upplevelse som imponerar. Röstskådespeleriet är även det riktigt bra och levereras felfritt av hela ensemblen. John Marston har en röst man inte kan hjälpa att älska; en man med en svag raspig stämma som är allt annat än oskyldig.

Spelmässigt är Red Dead Redemption  igen, väldigt lik sin storebror och John Marston kontrolleras i princip precis som Nico. Du springer med A/X-knappen på respektive kontroll och kan vid vilket tillfälle som helst ducka bakom väggar och stenar. Revolvrar och gevär är förvånansvärt roliga att använda och det finns en bra variation av olika typer att hitta och köpa under spelets gång. Dock är karaktären lite väl svårstyrd och när man till exempel vill springa upp en trappa mitt under en hetsig strid kan det gott hända att man lätt missar på första försöket.

Red-Dead-Redemption-Screen-3

Red Dead Redemption har dock klara förbättringar när det gäller transportmedel och att rida omkring på sin häst är en helt annan känsla än att köra en bil genom vilken datoriserad stad som helst. Det känns naturligt och att sprinta omkring i västen och pricka fiender från hästrygg är lika roligt den första timmen som den tjugoförsta.

Förutom uppdragen i huvudhandlingen finns det olika sorters sidoaktiviteter i form av kort/tärnings-spel, nattvaktsjobb och även prisjakt. Dessutom finns det riktiga uppdrag i form av ”främlingar” som befinner sig ute i spelvärlden. När man se en av dessa är det bara att gå fram och prata för att få se fler av spelets underbara filmsekvenser. Dessa uppdrag skiljer sig inte särskilt mycket från resten av spelets uppdrag, men eftersom de inte är bundna till den huvudsakliga handlingen så ger de flera unika och ofta riktigt humorösa situationer. Red Dead Redemption har utöver sin långa single player kampanj ett robust multiplayer läge som tillåter spelare samlas i spelvärlden och antingen tävla i alla standard multiplayer-lägen, eller helt enkelt utforska världen med en vän.

Överlag är Red Dead Redemption ett otroligt spel, och är ett av de få spelen som lyckas göra vilda västern till en rolig plats att spendera sin tid i. Det är svårt att inte sugas in i handlingen som presenteras, och karaktärerna är väldigt lätta att tycka om eller hata beroende på situationen. Miljöerna är sprängfyllda med detaljer och vilda djur som får världen att kännas riktig som väldigt få spelvärldar gör. Att rida omkring på sin häst genom öknen är väldigt sällan frustrerande och uppdragen är varierande och utmanande nog för att aldrig kännas tråkiga. Musiken och dialogen är även den exceptionell till nivån att de är i klass med filmer från Hollywood. Lägg till ett roligt och varierande multiplayer-läge och du har ett spel som gott kan vara i flera månader. Red Dead Redemption har visat att Vilda Västern inte bara är till för filmduken, jag hoppas bara att Rockstar kan upprepa framgången nästa gång och cementera detta faktum.

 

Red Dead Redemption

9

Grafik

9/10

Ljud

9/10

Spelbarhet

8/10

Hållbarhet

9/10