Spelinformation

  • Testad plattform: Playstation 3
  • Utvecklare: Atlus
  • Utgivare: Square Enix
  • Genre: Rollspel | Simulation
  • Antal spelare: 1 Offline
  • Finns till: Playstation 2 | Playstation Vita
  • Släpps: 2009-03-13

 
Det är år 2010, vi har haft Xbox 360 i fem år och de gamla konsolerna har tagit baksätesplatser i favör till sina nyfödda brorsor. God of War 2 släpptes våren 2007 och proklamerades som Playstation 2’s svansång, dess sista gloriösa ögonblick. Kritikerna hade fel. I våras kom nämligen spelet som jag alltid kommer se som konsolens bästa och viktigaste, ett spel som inte bara är det bästa spelet på konsolen utan även det bästa den förra generationen lyckats prestera. Spelet heter; Shin Megami Tensei: Persona 4.

Du intar rollen som den tystlåtna huvudkaraktären och lämnar den japanska storstadsvardagen bakom dig när dina föräldrar ska arbeta utomlands i ett år. Du får istället flytta hem till din morbror Ryataru Dojima och hans dotter Nanako i den lilla staden Inaba medan dina föräldrar är bortresta. Snart börjar bisarra saker att hända och mord börjar inträffa och som om utvald av ödet finner du dig vara en av de få som har kraften att göra någonting åt saken.

Persona 4 är en hybrid; en perfekt kombination av japanskt rollspel och dating simulator. Att lösa mordgåtan är inte lätt och med hjälp av ett smart stridssystem kan du kombinera och förstärka dina Personas. Det som gör det hela så intressant är att de olika klasserna av Personas influeras av dina sociala förbindelser med dina vänner och bekanta, vilket gör så att du måste spendera tid med och lära känna människorna i din omgivning. Detta skulle kunna resultera i en väldigt utdragen och jobbig spelmekanik, men tack vare det otroliga djupet i manus och röstskådespelet har Atlus lyckas förvandla det till årets bästa spelupplevelse. Att hjälpa din bästa killkompis Yosuke att dela ut smakprover på den lokala stormarknaden som hans föräldrar driver är en fröjd, och med varje ögonblick växer min kärlek för Inaba och de polygonbaserade varelserna som bebor byn.

De turbaserade striderna har ett djup till sig då dina egna Personas ska användas för att komplettera svagheterna som kan komma att finnas med dina tre lagkamrater och du kan välja hur mycket kontroll du vill ha över alla parterna i striden. Många av de monster du kommer möta på din resa genom TV-världen känns igen från såväl de tidigare Persona-spelen som andra spel i Shin Megami Tensei-serien, och det är konstigt nog ett väldigt kärt återseende.

Grafiken är simpel med få detaljer på  karaktärernas modeller, dock förmedlas karaktärernas känslor och tankar med hjälp av animé-animationer som ändrar i och med vad som sägs, vilket fungerar enormt effektivt. Pastellfärger utnyttjas inom TV-världen och varje ny plats du besöker har en unik design och färgschema, som hjälper till att inte bara hålla spelet fräscht utan även stärka intresset i handlingen då varje värld är skapad av en karaktär i spelet. Detta är bara en av de många detaljerna som får mig att vilja proklamera Persona 4 till rollspelens Silent Hill, ett spel vars karaktärer praktiskt taget har riktigt liv och ingen detalj är oviktig.

Musiken är en blandning av lättsmälta moderna stycken till löjligt japanska poplåtar som spelas under striderna. Turen är med den som köper spelet då man även får med en skiva med spelets soundtrack, vilket aktivt spelas i min iTunes-lista. Trots att musiken är fantastisk och unik så är det röstskådespeleriet som får Persona 4 att stå ut från sina bröder och systrar i rollspel-familjen. Det är ett välkänt faktum att just japanska rollspel för det mesta lider av dåliga engelska översättningar och detta har kommit att accepteras med åren. Persona 4 är ett undantag som heter duga, då varenda karaktär har en egen röstskådespelare som levererar minsta lilla replik med perfekt timing och betoning.

Persona 4 är något så otroligt som ett nästintill perfekt spel; handling som är djup och fascinerande, karaktärer som är lika komplexa som verkliga människor, ett manus som är fantastiskt och ett ljud som levererar perfekt på både ljud och röst-fronten. Lägg på ett bra stridssystem som tillåter både lättillgänglighet och utforskande för den som vill experimentera  och en livslängd på minst 60 timmar och du har inte bara ett av de bästa rollspelen på Playstation 2, utan ett av världens bästa spel överhuvudtaget.  Det är ett konstverk som bör spelas av alla som kan stå ut med att klara sig utan att avfyra ett gevär eller kasta en granat en stund. Ett spel som är ett praktexempel på att spelindustrin förtjänar mer respekt än vad den ofta får, och att spel kan vara lika effektiva plattformer för berättande och känslomässiga förankringar.

Persona 4 har tagit ifrån Psychonauts plats som mitt absoluta favoritspel och jag skäms inte för att säga att det är ett av de få spelen som fått mig att bli så känslomässigt involverad att jag faktiskt gråtit till det vid flera tillfällen. Det är spelet jag refererar till när jag vill förklara allt jag älskar med spelmediet och jag har starkare känslor till karaktärerna i Inaba än vad jag har till många jag känner i verkliga livet. Löjligt? Överdrivet? Sjukt? Kanske någon där ute tycker det, men för mig är Persona 4 mer än ett spel, det är ett liv, och kan någon klandra mig för att jag älskar livet?

Shin Megami Tensei: Persona 4

9

Grafik

9/10

Ljud

9/10

Spelbarhet

10/10

Hållbarhet

9/10