Andra världskriget är knappast en tidsperiod som har underutnyttjats i spelmediet det senaste årtiondet. Med mer än ett tiotal FPS och det fantastiska RTS:et Company of Heroes har Pandemic Studios bestämt sig för att ge oss ett spel som skiljer sig från de förutbestämda arketyperna. Frågan är bara om de lyckas?

Sean Devlin har det inte lätt, han är en halvsupen rallyförare med ett öga för sin bästa kompis lillasyster, på toppen av det hela är han även irländsk. Snart spårar allt ur och efter ett riggad bilrace och en liten nazistinvasion förvandlas Seans liv till en jakt på hämnd och rättvisa. Handlingen i Saboteur är svår att förhålla sig till då den inte själv verkar veta i vilken riktning den vill gå och snubblar fram och tillbaka på gränsen mellan allvarlig och humoristiskt överdriven spelet genom. Jag känner att handlingen hade kunnat användas som ett seriöst bevis på spel som en konstform, ett allvarligt dokument som visar en viktig historisk period och även om spelets handling aldrig misslyckas med att underhålla så är det omöjligt att ta den på allvar. Det hela förvärras bara av att Sean Devlin är väldigt löst baserad på den riktiga krigshjälten William Grover-Williams.

11_the_saboteur_aug09_wm

Under förra konsol generationen gjorde Pandemic några riktigt fantastiska spel, men med den nya generationen har de på ett flertal tillfällen bevisat att de har haft svårt att anpassa sig efter den nya teknologin. Mercenaries 2 och Lord of the Rings: Conquest kändes båda två som spel som hörde hemma på Playstation 2 och Xbox än på dagens maskiner och detta stämmer till viss del överens med Saboteur också. Spelet har en ”ihålig” lätthet i fysiken och att överleva omöjligt höga fall kan ibland irritera smått. Dock har Pandemic minskat på irritationsmomenten i själva spelvärlden enormt och att röra och färdas igenom 40-talets Paris är sällan frustrerande, utan oftast den exakta motsatsen. Man har uppenbarligen sneglat på kollegorna hos Ubisoft Montreal och designat ett spelsystem som tillåter Sean att klättra på byggnader och strukturer i omgivningen.

Att få klättra runt och utforska Paris från olika perspektiv hjälper även till att framhäva spelets stilistiska drag, då staden går från att vara svartvit till att återfå sin färg med dina framsteg i handlingen. Karaktärerna i sig är knappast något som står ut i grafisk väg, men det är staden i sig som får stå i fokus. För trots de ibland lite väl lugna gatorna så har Pandemic lyckats återskapa en trovärdig och älskvärd avbild av en vacker stad kvävd av förtryck.

05_the_saboteur_aug09_wm

Precis som med dess handling är The Saboteur som helhet ett svårgreppat ting, å ena sidan är det till viss del fortfarande fast i gårdagens fysik och världsdesign, men å andra sidan är de förbättringarna som gjorts tillräckligt för att ge spelet en unik identitet. För även om jag spelet igenom har funderat över vad som hade kunnat göra spelet ännu bättre så slutar det alltid med att jag inser att det jag sitter framför är mer än bra nog. Saboteur är ett spel som sitter fast mellan två konsol generationer och beroende av hur mycket förkärlek man har för andra världskriget och Paris som miljö kan det vara ett spel man kommer fnysa åt eller kommer se tillbaka på med fina minnen. Jag tillhör helt klart den senare kategorin och har återvänt till Paris ett flertal timmar efter det att handlingen avslutats. Attityden man har för Saboteur är det som i slutändan avgör hur mycket man kommer uppskatta det och har man överseende till den smått bristfälliga spelmekaniken bakom kulisserna väntar en upplevelse som agerar både som en frisk fläkt till andra världskriget som spelmiljö och som en värdig svansång för Pandemic. Saboteur lagar mycket mer än det förstör!

 

The Saboteur

The Saboteur
8

Grafik

8/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

7/10

Hållbarhet

8/10