Spelinformation

  • Testad plattform: Nintendo Wii
  • Utvecklare: Namco Tales Studio
  • Utgivare: Bandai Namco Entertainment
  • Genre: Rollspel
  • Antal spelare: 1-2 Offline
  • Finns till: Nintendo Wii | PlayStation 3
  • Släpps: 2009-11-13

 

Tales of Symphonia var Gamecubes bästa RPG, ett spel som hade bra handling, roligt gameplay och en grafisk stil som var lätt att älska. Nu har vi européer efter över fem års väntan äntligen fått se uppföljaren, men är det värt väntan?

Handlingen upptas bara några månader efter det första spelets slut och det nu enade landet av Sylvarant och Tethe’ alla befinner sig i kaos. Krig har brutit ut mellan extremister på båda sidor och i mitten av allt finns Emil Castagnier, en pojke från kuststaden Palmacosta. När Emils föräldrar blir mördade av hjälten från det första spelet; Lloyd Irving, börjar en lång resa i jakt på svar och hämnd. Med sig har han den söta och glada Marta, som har sina egna motiv till att följa Emil på sin jakt efter Lloyd.

Tales of Symphonia: Dawn of the New World följer samma struktur som sin föregångare och man känner både igen teman, platser och personer som man träffar under de cirka 30 timmarna man spenderar med Emil på sin resa. Ibland kan det komma att kännas som ett billigt sätt att återanvända konceptet, men det är även spelets starkaste kort.

Trots att de båda världarna från det första spelet har slagits ihop har utvecklarna tagit bort möjligheten att utforska platserna mellan städerna själv. Istället får man välja från en lista av platser att besöka och se Emil gå över kartan själv. Till viss del är det oerhört skönt att slippa de långa perioderna där man måste röra sig över gröna fält för att nå nästa stad, men det känns även som om något viktigt saknas när man aldrig har chansen att gå omkring och utforska landskapet själv. I slutändan känns det enbart som om utvecklarna inte kände för att lägga ner tid på att lista ut hur den nya världen är formad.

Originalet Tales of Symphonia hade en grafikstil som stod ut, med en vacker form av Cel Shading som gav spelet en unik identitet. Av någon idiotisk anledning har Namco Bandai slopat denna stil i New World och ersatt den med en mer intetsägande, som knappt lämnar något intryck alls. Det ser fortfarande väldigt bra ut och med vackra färger lyckas spelet fortfarande bibehålla sin distinkta Symphonia-vibb, dock hade denna känsla uppenbarligen varit ännu starkare och fastnat mer permanent med den gamla grafikstilen.

stridssystemet är i princip densamma, med den tillagda funktionen av att kunna ha upp till fyra monsterkompanjoner med sig som agerar substitut för det konstanta växlandet av partymedlemmar. Trots att handlingen gör ett ganska bra jobb med att etablera karaktärer så saknas enigheten man får av att ha med sig karaktärer genom hela äventyret, vilket skadar upplevelsen som helhet.

Musiken är tacksamt nog den samma på de flesta platser man besöker, vilket ökar den nostalgiska känslan. Att kliva ut ur sitt nya hem i Luin för första gången och höra temat för staden får man sig en riktigt kick och musiken håller den funktionen spelet genom. Med två undantag är den gamla ensemblen av skådespelare utbytta och ersättarna varierar från bra till usla. Dock är de nya karaktärernas röster bättre och eftersom de fyller majoriteten av dialogen agerar det till spelets fördel. Det är även en imponerande mängd inspelad dialog och enbart i några enstaka fel har karaktärer konversationer med enbart text, vilket är en underbar skillnad från de flesta RPG’n.

Tales of Symphonia: Dawn of the New World är ungefär för originalet vad Advent Children är till Final Fantasy VII, en ytlig sidohistoria som är gjord för fansen. Det engagerar i fall man låter det och att återse gamla platser och karaktärer är underbart. Musiken är nostalgisk och håller samma klass som i originalet, och stridssystemet är fortfarande en av de roligare i JRPG-sfären. Annars är allting om något lite blekare, de karaktärer som står centralt i handlingen är inte lika intressanta som de som agerar biroller, och grafiken är även den mindre speciell. Handlingen fyller sin funktion dock är den inte i närheten av lika bombastiskt och episk som den i första spelet.

Trots alla dessa fel och problem med tekniken bakom så är Dawn of the New World ett väldigt underhållande spel, mitt återseende med Lloyd och hans kollegor är ett kärt ett och när allt är sagt och gjort så vill jag fortfarande ha mer. För trots att hjärnan påpekar allt som är fel med det jag just spenderat 30 timmar med, så talar hjärtat om allt som stämmer. Min kärlek till Tales of Symphonia’s värld är i och med New World starkare än någonsin, och även om spelet i sig är felat på många sätt, så måste väl leendet jag bär vid skrivande stund indikera att Namco har gjort något rätt i alla fall?

Tales of Symphonia: Dawn of the New World

8

Grafik

7/10

Ljud

8/10

Spelbarhet

8/10

Hållbarhet

8/10

Plus

  • Nostalgisk känsla genom hela äventyret
  • Striderna

Minus

  • Återvunnet koncept