satt och pratade lite med min käre mor om hur jag var som liten, förutom att jag var lite rund om kinderna så minns jag speciellt att jag hade tjatat och tjatat och tjatat på henne för att få ett super Nintendo,det tog 2år tills hon gav med sig! 2år av mamma snälla, mamma jag ska inte ha sönder den som jag gjorde med game boy (jag skallade in skärmen på din lilla grå när jag blev arg nämligen)

Typ såhär såg det ut fast mer sprickor

Efter dessa två år sa min mamma till slut ja, vad det kom att innebära hade hon nog ingen aning om, och om hon hade vetat hade hon säkerligen fortsatt att säga nej till mig.

Det första jag gjorde i ren lycka var att ta en blyertspenna och skriva JA JAG SKA FÅ SUPER NINTENDO på min vägg (ingen hit hos morsan direkt) det jag sen gjorde var att tjata sönder min stackars mormor på pengar till spel, kom ihåg att på den tiden fanns det en ganska vag åldersgräns på spel, 15var det högsta och det gällde ytterst få spel som t ex Mortal kombat.

Fatal Fury var det första spelet jag köpte till Supernintendo och det var amerikanskt, jag minns mig själv sitta hemma och klia mig i huvudet över hur jag skulle få ner kassetten i hålet, det gick ju bara inte spelet var för brett.

Efter att ha gnällt ganska mycket extra den kvällen gick vi tillbaka till affären jag köpte spelet i den finns inte längre men hette City Games och låg nere i Hötorgets tunnelbana, där berättade dom iskallt ock ballt man kan chippa (modifiera maskinen så du kan spela ALLA spel på)

Plötsligt var det inte aktuellt att lämna tillbaka spelet utan att ”modda” maskinen var det som gällde, mormor kunde inte annat än att ge mig sig (min mormor trots att jag driver med henne var en riktigt super hjälte under min barndom)
Efter att ha moddat maskinen och köpt flera import spel för jag vet inte hur mycket pengar (tror det dyraste kostade 1200kr på dåvarande Mega Games) var det dags att flytta från stor staden.

Min pappa flyttade till Danmark från Upplands väsby till sin barndomskärlek och dom gifta sig.
Jag kom på besök året efter och vi bodde i Köpenhamn med min nya extra familj.

Pappa och jag begav oss på stads vandring och jag hittade en spel affär som hette Street Zone, det var typ det absolut häftigaste jag hade varit med om i hela mitt liv (ja på den tiden alltså) dom hade hela väggarna fulla med spel, Importer, japanska,amerikanska,pal.

Mina ögon lyste som guld klimpar och jag tog alla mina fick pengar och köpte spelet Secret Of Mana, senare på kvällen kom vi hem till lägenheten vi bodde i och jag hade självklart tagit med mitt Super Nintendo till Danmark (på den tiden var det inte känsliga lasrar utan bara kassetter)

Nu var det så att min pappa var inte alls som min mamma, hemma hos mamma fick jag spela hur mycket jag ville och det var aldrig någon direkt sov tid som gällde, jag skulle snart bli väldigt förvånad…….

Efter att ha suttit och spelat i 20min av detta fruktansvärt underbara spel kommer min Pappa in och säger: jaha nu är det dags att sova! jag tittade upp och fortsatte spela, det gick 5min och pappa kom in igen och sa: NU SA JAG
-Jag ska bara spara pappa
-ja jag kan spara åt dig säger han å drar ut kontakten

Den natten låg jag bara å stirrade upp i taket och var livrädd att min pappa kanske skulle kasta ut mitt Super Nintendo genom fönstret nästa dag så det var lika bra att vara vaken innan honom.

Men så illa var det som tur inte, min pappa ansåg att man skulle spendera tid tillsammans och inte genom att spela tv-spel.
Under hans sista år som jag spenderade med honom försökte jag få honom att bli intresserad av tv-spel, han provade faktiskt just mortal kombat II men bara knapp bashade på allt (slutade med att han vann en runda)

Min pappa förstod aldrig charmen i att spela Tv-spel tror jag, och även om han gjorde det skulle han aldrig erkänt det för mig, min mamma bryr sig inte så mycket längre och hon har själv spelat en del Tetris, Wii sports och super Mario genom åren, men jag tror att om min pappa hade sett mig nu och det kreativa jag gör med tv-spel hade han varit stolt.

Den här var för dig Fritz /Jag glömmer aldrig den sommaren 94
Hoppas du är stolt att jag går i dina fotspår

/En yngre Studio23